XIX

En rent av förvillande likhet

“Hallå!” utropade direktör Morell. “Detta var det styvaste detektivarbete jag sett i mitt liv. Gratulerar.”

Lilly såg med förtjusning på diamanten. Hennes tacksamhet var gränslös.

Direktören fortsatte:

“Och nu, mina vänner, nu är sorgen all och glädjen återkommen – men – den som härefter inte ställer fram blåa diamanter till beskådande för allmänheten – det är allt undertecknad det. I kväll kommer den in i mitt kassaskåp och i morgon går diamanten till banken.”

Han tog den blåa diamanten ur detektivens hand och sade:

“I kväll skall vi glädja oss och till att dela glädjen inbjuder vi på stående fot de närmast intresserade, Merén, Richter och Mörling.”

“Och Svedin,” insköt Lilly skrattande.

“Tack – helst inte,” svarade direktören. “Du Lilly, styr du om eftertelefoneringen; herr Wern och jag går in på mitt kontor för att jämföra diamanten och glasbiten med varandra.”

Därmed uppläts åter Lillys våning till hennes bruk som förr och de bägge herrarna gick ned till Morells kassaskåp, i vilket den blåa glasbiten förvarades.

LiIly skyndade sig till telefonen.

Inne på kontoret tog direktören fram etuiet och öppnade det.

De jämförde de bägge stenarna.

“Besynnerligt,” sade Morell, “besynnerligt. De är varandra så lika som bär. Jag erkänner min oförmåga att skilja dem åt.”

“Även jag,” medgav Assar Wern. “För mig är de fullkomligt lika. Jag har inte haft en aning om att en diamant och en dess efterlikning kunde vara så lika varandra.”

Morell fick en idé.

“Herr Wern,” sade han, “vad säger ni om ett litet skämt?”

“Med vem?”

“Med den gode professorn.”

“Ypperligt – att byta om stenarna menar ni?”

“Ja visst. Nu lägger jag den äkta diamanten i etuiet och den oäkta i denna tändstickslåda.”

“Utmärkt.”

“Och jag undrar om professorn skall gå i fällan.” “Det tror jag knappast, även om det skulle vara roligt att se,” svarade Assar Wern. “Förresten finns det ännu, besynnerligt nog, en ouppklarad sida av mysteriet.”

“Vad menar ni?”

“Jo, det finns. Och detta med fyndet nu har gjort, att jag tills vidare får skriva den på ett konto, som jag inte tycker om, på den rena slumpens.”

“Tills vidare? En ouppklarad sida? Men kära herr Wern – vad fanken gör det, om det är tio ouppklarade sidor kvar när den stora gåtan är löst och diamanten lyckligt återfunnen?”

“Jag väntar med stort intresse professorns uttalande,” svarade Assar Wern.

Direktören slog honom gemytligt på axeln och i detsamma trädde Lilly in.

“Nå, Lilly, vad svarade farbröderna?” frågade fadern.

“Farbror Richter lovade att ögonblickligen komma, doktor Merén likaså, men farbror Mörling kunde först senare infinna sig.”

“Gott,” svarade direktören.

Det blev ett muntert samkväm det som följde, och tal hölls till den skummande champagnen och alla gladde sig till kvällens stora clou, då den gode professorn skulle riktigt ordentligt “stukas”. Inte för det, att någon ville honom något illa – men det är så frestande att hålla fackmän för narrar en gång ibland, som till exempel att få en gammal, inbiten Feinschmecker att med välbehag smutta på fruns hårkonjak bara därför, att man bytt om etiketter och spindelväv, att se, hur en gammal tobaksrökare med förtjusning inandas en “Gröna Nöden” till tre öre emedan man påsatt den en maggördel med “Henry Clay” – något liknande skulle den njutning bli, som professorns misstag eller i alla fall tvivel, skulle bereda dem alla – detektiven minst – ty han deltog inte så mycket, som man skulle trott, i den allmänna glädjen.

Lilly fann på allt möjligt. Till exempel:

“Du Arthur,” sade hon till Richter, “följ mig upp, så får du se den besynnerliga ljusstaken.”

Men när de två unga väl var uppe i Lillys rum glömde de ljusstaken, tandpastan och hela världen förresten – det enda de brydde sig om var, att livet var skönt och kyssas det bästa, som fanns på jorden. Och när de kyssts av hjärtans grund en stund, slutade de upp och bara såg på varandra.

De höll inte någon räkning på vare sig kyssarna eller smekningana eller ens på tidens gång, men nog översteg de förras antal ett par dussin, då lätta steg hördes utanför dörren och de förälskade flög ifrån varandra som ett par styvare aviatörer.

Det var Mary som kom.

“Fröken,” sade kammarjungfrun, “professorn har kommit.”

De skyndade sig ned i stora salongen.

Nu närmade sig det stora ögonblicket och direktören gick in till sitt kassaskåp oh återvände med etuiet och tändstickslådan.

“Nu broder Mörling, skall din diamantkunskap sättas på ett hårt prov.”

“Diamanthårt?”

“Låt gå för det. Vilken av dessa bägge är den äkta diamanten?”

Och Morell satte bägge askarna öppnade framför professorn.

Denne sköt glasögonen upp i pannan och granskade bägge stenarna mycket noga. Till slut sade han:

“Vem har funnit på detta dumma skämt?”

Nu brast skrattet lös på allvar. Man jublade och Lilly klappade händerna.

Och doktor Merén sade: “Nå, är du kuggad, broder Mörling?”

“Kuggad, vad menar du?”

“Ser du inte vilken är diamanten?”

“Av de här två glasbitarna?”

“Ja.”

“Nej, det ser jag verkligen inte. Kom fram med diamanten och skämta inte.”

“Men…”

Professorn såg bestört ut.

“Menar ni, att detta är allvar?” frågade han. “Är det verkligen denna nya sten ni funnit?”

“Ja visst.”

“Då är diamanten hopplöst förlorad; bägge dessa stenar är endast slipade glasbitar.”

Med ens avstannade munterheten och alla stirrade bestörta på professorn.

Var det endast en glasbit, som Lilly gömt i ljusstaken och som återfunnits?

“Ja, på mitt hedersord,” svarade professorn. “Har ni broschen?”

Denna framskaffades och professorn inpassade ytterst noggrant de bägge blåa glasbitarna.

“Men var är då den blåa diamanten?” undrade Lilly.

“Ja, var är den?”

“Hur har detta gått till?”

“Är du alldeles säker, Mörling?”

Utropen korsade luften.

Men i all villervallan satt detektiv Assar Wern lugn och oberörd.

Hans fruktan och misstanke hade gått i uppfyllelse, diamanten hade gått helt andra vägar än dessa.

Nu hade han fått vissheten – nu gällde det att gripa sig an utan att vila.

Assar Wern hade gått den gyllne medelvägen – han hade inte underkänt möjligheten av att i reseffekterna finna diamanten – men han hade även redan vid sin examination av Richter öppnat vägen ett långt stycke in på en annan bana för diamantens finnande.

Och doktor Merén sade:

“Ser ni, goda vänner, att jag hade mina små funderingar.”

“Vilka då?”

“Att det betydde något, att bägge två stenarna var borta ur broschen.”

“Ja, du tycks ha rätt.”

Assar Wern bjöd tystnad.

“Saken är rätt enkel,” sade han.

“Enkel?”

“Ja.”

“Jag tycker att den är alldeles förskräckligt trasslig, sade Morell. “Alldeles förbaskat.”

“Nej,” svarade Assar Wern.

“Men professor Mörling såg ju, att diamanten, som fanns i etuiet vid supén, var äkta.”

“Ja, den var äkta.”

“Och nu – och nu – ja, jag tycker det är alldeles ofattligt alltsammans,” fortfor direktören.

“Nej, det är rätt klart och tydligt,” sade Assar Wern, “och nu, om ni tillåter, upptar jag tråden där jag lämnade den.”

XX

En ödesdiger grogg

Assar Wern tog upp sin notisbok.

“Om ni vill låna mig ert öra endast få minuter mitt herrskap,” sade han, “så skall jag ha nöjet att meddela er litet om en ödesdiger grogg.”

“Grogg?”

“Ja, just grogg.”

“Förgiftad?”

“Nej; kan jag få behålla ordet i några minuter?”

“Gärna.”

“Ja visst.”

“Naturligtvis.”

“Gott,” sade detektiven, “då vill jag tala om, att jag hela tiden varit på det klara med, att diamanten i etuiet två gånger bytts ut – men vad jag inte kunde veta var, om detta andra byte skett före herr Richters eller efter. Bägge var lika naturliga – och därför måste först fröken Lillys undangömda sten undersökas.”

“Vad menar ni med före eller efter?” undrade professor Mörling.

“Jag vill strax förklara mig,” svarade detektiven; “jag undersökte notarien Richters västficka och ur den kunde inte stenen ha fallit – således var den tagen. Varför? Endast i avsikt att användas vid stölden.”

“Hur kunde någon veta av att jag bar en sten i fickan?” undrade Richter.

“Åh – hovmästaren till exempel,” svarade Assar Wern, “han har faktiskt sett er i bersån.”

“Det är sant.”

“Och då kan väl även någon annan ha sett er.”

“Givetvis,” medgav notarien.

“Gott. Vidare i undersökningarna,” sade Assar Wern. “Jag sätter för det första James Surrey, hovmästaren, ur räkningen.”

“Varför – godtyckligt?”

“Ånej – sådant tillåter jag mig aldrig. Jag har haft tillfälle att konstatera, att då notarien Richter drack sin ödesdigra grogg befann sig hovmästaren i en hel annan del av huset.”

De andra begrep intet och frågade inte heller.

“Notarien Richter,” fortsatte Assar Wern, “har blivit bestulen på den första blåa stenen. Om nu den person, som tog den, hade väntat med att utbyta den mot diamanten till efter att herr Richter bytt ut den – ja, då hade Richter fått den äkta diamanten och den andre den glasbit, som Richter lagt dit. Nu har det inte skett så, utan jag har kunnat begränsa stölden till att den begåtts under loppet av en och en halv timme av balaftonen.”

“Verkligen!” utbrast de andra.

“Ja, och tjuven befann sig samtidigt med att Richter trängdes vid buffén också där. I trängseln har han med lätthet tillägnat sig stenen. Så har han skyndat att byta ut den mot den äkta. Och nu är frågan, herr Richter: märkte ni någon person som vid buffén sökte att tränga sig in på er högra sida?”

“Nej, ingen särskild,” svarade Richter. Men plötsligt höll han inne.

Nu mindes han, alldeles tydligt hur en betjänt vid en oförsiktig rörelse spillt champagne över honom och ytterst häftigt bett om ursäkt samt torkat av honom det utspillda.

“På högra sidan?” frågade Assar Wern.

“Ja, sannerligen, på högra sidan,” svarade notarien Arthur Richter. “Men det kan väl vara en tillfällighet?”

“Tror ni?”

“Ja, ett olyckstillfälle kan väl hända.”

“Inte mycket troligt,” svarade Assar Wern. “Minns ni, hur denne betjänt såg ut?”

Richter funderade och de andra följde med spänt intresse förhöret.

“Nå?”

“Vänta – jo, det var en lång man, glattrakad med svarta polisonger.”

“Känner ni honom?” frågade detektiven direktören.

“Nej – men låt oss fråga James.”

Hovmästaren meddelade, att en betjänt med detta utseende inte fanns anställd i den morellska villan. Men väl hade han till balen engagerat flera extra betjänter bland vilka han genast kom ihåg den av Richter beskrivne. Det var en viss Göran Hulin och han hade engagerats genom “Domestikernas fackförenings” försorg.

“Och var är han nu?”

“Det känner jag inte till,” svarade hovmästaren.

“Tack,” sade Assar Wern, “nu har jag alla de fakta jag behöver.”