XVII

En knut som löses

Assar Wern åt middag ensam på Royal och ägnade endast föga uppmärksamhet åt sparrisen och morkullan men desto mera åt det problem han hade åtagit sig att lösa.

Hans tankar kretsade omkring det märkvärdiga faktum, att en stöld hade kunnat begås i Lillys rum trots att det föreföll att vara en fysisk omöjlighet att någon kunnat gömma sig i rummen. Den där lilla platsen under sybordet måste alldeles sättas ur betraktande – det där antagandet om en pojke, som han halvt på skämt framkastat, var naturligtvis ohållbart.

Och med oerhört fin psykologisk urskillning började Assar Wern att studera en ung flickas själ i det ögonblick hon gömmer en diamant, som hon är rädd att förlora.

Hon söker det ena gömstället efter det andra – låter diamanten ligga dold på detta ställe så länge tills hon genom sin inre oro drivs att förkasta det, finner det olämpligt av en eller annan orsak. Då går hon bort till gömstället, lägger fram diamanten och gömmer den på nytt, men på ett ställe, som inte har något av de föregå ende gömställenas fel och brister.

Tydligtvis hade Lilly gömt diamanten till allra sist i ljusstaken.

Men var det det bästa gömstället?

Eller hade hon fortsatt att tänka helt till hon somnat in – hade hon kanske fört tanken på diamantens säkerhet med sig till drömmarnas rike?

Ah – med ens stod en sak lysande klar och tydlig för honom – Lilly hade gömt diamanten i sömnen.

Ja, så var det.

Det var hon själv, som var tjuven.

Detta gav förklaring på hela mysteriet.

Innan hon somnade in hade troligen gömstället i ljusbehållaren av en eller annan orsak förefallit henne mindre gott. Men antagligen hade hon tröstat sig med, att hon nästa dag skulle finna ett bättre. Så hade hon somnat – tanken blivit henne för aktuell och hon hade i sömnen omsatt dess latenta kraft i rörelseenergi – stigit upp ur sin bädd – gått fram till staken och med brodérsaxen sökt fram den blåa diamanten – och hade så, likaledes omedvetet i sömnen gömt den på ett annat ställe – men i rummet.

Men nyckeln!

Hur kunde den ha vridits om? Antagligen på samma enkla sätt.

När hon funnit ett säkert gömställe, hade oron utlösts mot en känsla av trygghet – en reglad dörr symboliserade det förra sinnesintrycket – en oreglad det senare – vad vore då naturligare, än att hon utfört detta psykologiska i realiteten – och vridit om nyckeln intet.

Ja, på detta sätt vore ju förklaringen given.

Den blåa diamanten borde finnas i Lillys sovrum nu gällde det blott att undersöka den unga flickans sista tankar, strax innan hon somnade och så raskt till verket.

En halv timme senare befann sig Assar Wern åter i den morellska villan och framställde för direktör Morell sin önskan, att få tala med fröken Lilly.

“Och vad sade Mörling?” undrade direktören.

“Äh – han bara bekräftade än ytterligare, att den diamant, ni såg vid supén, var en äkta blå diamant.”

“Ja, det har väl ingen tvivlat på?” “Bäst att vara säker, herr Morell.”

“Ja visst. Och Richter?”

“Åh – på honom går det ingen nöd – han har visst genomgått en kvalfull period, men är nu återställd.” I detsamma kom Lilly tillstädes.

“Vad nytt?” undrade hon sedan hon hälsat.

“Åh – inte stort, fröken Morell,” svarade Assar Wern. “Bara det, att jag vet vilken som balnatten vistades i ert rum, gick fram till ljusstaken och tog diamanten.”

Verkan av dessa ord var en bombs.

Bägge studsade.

“Vet ni?” utbrast Lilly.

“Vad säger ni!” ropade Morell.

“Jo, så är det,” svarade detektiven, “jag känner tjuven.”

“Hans namn!”

“Det är ingen han.”

“Är det en kvinna?!”

“Ja.”

“Och hennes namn?”

“Fröken Lilly Morell, ” svarade Assar Wern.

“Jag!” utropade Lilly.

“Lilly,” sade fadern. “Men hur är detta möjligt?”

“Antagligen genom så kallad självsuggestion,” svarade Assar Wern. “Ni har, när ni insomnade, fröken Morell, haft en tydlig förnimmelse av, att ljusstaken inte var ett passande gömställe – är det inte så?”

“Joo – men herr Wern, kan ni då läsa en människas innersta tankar?” undrade Lilly.

“Ja – ibland – ser ni, tankarna har också sina bestämda lagar – även om många människor är nog naiva att tro, att de löper fritt och obundet omkring. Och detta, att studera tankarna är just mitt fack – men nu får ni svara mig på en fråga.”

“Ja, gärna.”

“Varför ansåg ni ljusstaken olämplig som gömställe för den blåa diamanten?”

“Det är lätt förklarat. För att få pengar i stället för diamanten, måste den säljas. Att sälja den här i Stockholm skulle varit omöjligt.”

“Ja, onekligen.”

“Alltså måste den avyttras utomlands.”

“Mycket riktigt.”

“Jag tänkte således på det, att jag nästa dag måste flytta diamanten ur staken till ett gömställe, som vore lätt att föra med sig på resor.”

“Utmärkt. Vill ni nu följa med mig till ert sovrum, fröken Morell, så skall vi se till, om vi inte kan finna det där transportabla gömstället.”

Direktör Morell kunde inte dölja sin häpnad.

“Är det så lätt att vara detektiv?” undrade han.

Assar Wern skrattade.

“Allt, som man kan är lätt, naturligtvis,” sade han.

“Ja det förstås,” genmälde direktören, “men finner ni diamanten, så är det som ett trolleri, tycker jag.”

“Vi får se,” svarade Assar Wern.

XVIII

Bland reseffekter

Alla tre gick till Lillys våning, som snart strålade i ljus och där värmeelementen inom få minuter spred en behaglig värme.

“Intet har flyttats?” frågade detektiven.

“Nej, rummet är orört,” svarade Lilly.

“Vi måste gå metodiskt till väga,” sade Assar Wern. “Ni, fröken Morell, låtsar nu som om ni skulle företa en resa till kontinenten.”

“Skall jag?”

“Ja. Detta bord här, mitt på golvet tar vi till upplagsplats och så torde ni vara av den stora godheten att plocka hit allt vad ni kan tänka er behöva på en sådan resa. Alla dessa reseffekter måste sedan noga undersökas, den ena efter den andra. Förstår ni?”

“Ja, fullkomligt.”

“Gott – och så till verket,” sade Assar Wern och flyttade en blomkruka och ett par band av Snoilsky bort från mittbordet, på vilket han tog av duken.

Så småningom fylldes bordet av de mest olikartade artiklar.

“Kappsäcken,” sade direktören.

“Nej,” svarade Assar Wern, “den tycks inte finnas inne i dessa rum.”

“Nej, den står på vinden.”

“Ja, då behövs den inte heller. Vi skall begränsa oss till föremål, som fanns här inne balnatten, naturligtvis. Det är alldeles otroligt, att fröken Morell mitt i natten har sprungit upp på vinden – vi får nöja oss med dessa.”

“Puderasken,” sade Lilly. “I den har jag gömt diamanten en gång i vaket tillstånd.”

“Låt mig se.”

Assar Wern hällde ut allt pudret på ett papper och rörde om i detsamma, men intet spår av diamariten syntes.

“Där finns den inte,” sade han.

Nu kom turen till manikyretuiet.

Heller inte i detta stod diamanten att finna.

Näsduksfodralet undergick samma minutiösa granskning, men inte heller detta dolde någon ädelsten.

Askarna, i vilka Lillys andra smycken förvarades genomsågs detaljerat – lika omöjligt.

Och på detta sätt granskade man varenda sak som tillhör utrustningen hos den, som reser.

Diamanten stod inte till att finna.

“Vill ni låta kalla in Mary,” bad Assar Wern och då kammarjungfrun trädde in, sade detektiven:

“Mary, vill ni titta ett slag på dessa saker och se om något, som er fröken brukar ha med sig på sina resor, fattas.

Mary lät sina ögon spela på alla de framflyttade reseffekterna.

“Kors,” sade hon, “tandborste och pasta finns inte med.”

Lilly skrattade.

“Hur kunde jag glömma dem?”

Hon sökte på den lilla hyllan över tvättstället.

“Borta,” sade hon häpen.

“Vad – borta?” undrade Assar Wern.

“Ja,” sade Mary, “tandborsten och tuben finns inne i lilla salongen. Jag flyttade in dem i frökens nya sovrum.”

“Hämta dem då strax.”

Assar Wern företog med tandpastetuben en märkvärdig manipulation.

Han öppnade den lilla hatten och rullade sakta ihop tuben, så att den ljusröda pastan lämnade den avlånga öppningen likt en lång, buktande mask.

“Ha, ha,” skrattade direktören, “ja, finns diamanten där så vill jag vara skapad som en nors eller något ännu fulare. Ni detektiver finner då på de besynnerligaste saker.”

Men Assar Wern fortsatte, utan att låta sig bekomma, sitt hoprullande av tuben och det ljusröda bandet blev längre och längre. Snart återstod endast ytterst litet av tuben. Nu var tuben alldeles tömd.

“Ha, ha,” skrattade Morell.

Men Assar Wern skrattade inte. “Ah – den kan ännu finnas i tuben,” sade han. “Än är det litet pasta kvar – uppe i valvet överst.”

Och med ett raskt snitt skar han med sin pennkniv upp det översta valvet.

“Här känns något hårt,” sade han.

De andra såg på i andlös spänning.

“Absolut något hårt,” fortsatte detektiven.

Så fick han fram en ljusröd klump av pastan. Han grep den mellan pekfingret och tummen och doppade handen i handkannan, rullande det hårda stycket mellan fingrarna. Han tog åter upp handen.

Mellan fingrarna höll han en blå, blixtrande sten. “Var så god,” sade han och lade stenen på bordet, ”den blåa diamanten är återfunnen.”