XV

Västens hemlighet

“Tack,” sade Assar Wern. “Och så ännu en sak. Ni sade, att en herre, en professor, balnatten undersökt diamanten noggrant.”

“Ja, professor Mörling, Theodor Mörling.”

“Aha, och hans adress?”

“Odengatan 56.”

“Telefon?”

“Ja, bägge sorterna.”

“Får jag lov att begagna?”

“Var så god – här – i biblioteket.”

Assar Wern ringde upp till professor Mörling.

Professorn träffades inte hemma. Han skulle komma hem till middag i sextiden.

“Gott, så söker jag honom då,” sade Assar Wern, och i det han reste sig ur stolen, där han tagit plats, yttrade han:

“Har ni reda på notarien Richters adress, herr direktör?”

“Sibyllegatan 16,” inföll Lilly.

“Tack, fröken.”

“Skall ni söka upp honom?”

“Ja.”

“Då kan ni gärna tala om, att jag är frisk igen, vad?”

“Gärna,” svarade Assar Wern och Lilly kom plötsligt att tänka på hur förunderligt tillgänglig denne Wern var. Annars skulle det aldrig hänt henne, att hon tilltalat en så pass obekant herre så obesvärat.

Det glimtade till ett ögonblick i Assar Werns ögon – nu kände han dessa tvås hemlighet.

Detektiven tog avsked och få minuter senare hade den väntande bilen fört honom och doktor Merén, som medföljde, ett gott stycke bort från den morellska villan vid Östermalmsgatan.

“Vart åker vi?” frågade doktorn.

“Hem med dig till dina patienter.”

“Och vart beger du dig sedan?”

“Jag skall undersöka en viss del av ett begagnat klädesplagg,” svarade Assar Wern.

“Vilket?”

“Det får du veta vid gåtans slutliga lösning,” svarade detektiven leende åt vännens förvånade min och i detsamma stannade bilen utanför doktorns våning.

Merén steg ur, men inte för sitt liv kunde han lämna Assar Wern innan han hört, vilken order denne gav chauffören – vart skulle han resa, för att undersöka ett “begagnat klädesplagg”?

Men det var, som om detektiven gissat sig till doktorns plan och ville roa sig med hans nyfikenhet.

“Kungliga slottet,” sade han till chauffören och vinkade lätt med handen till doktor Merén, vilken å sin sida mycket förundrad begav sig upp i sin våning för att undersöka hur många patienter nu satt svärande över “Var 8 Dag,” “Die Woche” och “Vecko-Journalen” i avvaktan på doktorns hemkomst.

Kommen till Dramatiska teatern gav Assar Wern chauffören order att ändra kurs och köra Sibyllegatan upp, samt att hålla utanför nummer 16.

Notarien Arthur Richter var hemma. Allt detta som störtat över honom – fruktan för att misstanken kunde riktas mot honom, Lillys sjukdom – allt bidrog till att av den annars så lugne notarien Richter dana en levande knippa av nerver och att göra honom totalt oduglig till arbete.

Nu ringde det.

Han gick för att öppna.

En obekant herre stod utanför – och innan Assar Wern hann säga ett ord sade Richter:

“Jag kan alls inte ta emot – inte någon.”

“Jo,” svarade Assar Wern leende.

“Nej, inte om ni så var kejsaren av Kina, min herre.”

“Och varför inte?”

“Därför att jag är sjuk. Adjö.”

“Halt,” sade Assar Wern, och satte sin käpp mellan dörren och tröskeln, “jag är doktor och erbjuder mig att bota er…”

“Omöjligt – mig kan ingen doktor kurera.”

“Jo, jag. Jag medför hälsningar från en viss dam.”

“Vad?”

“Jo, från fröken Lilly Morell.”

Verkan var ögonblicklig.

Richter slog upp dörren med sådan fart, att Assar Werns käpp höll på att knackas.

“Välkommen,” sade han, “var så god och stig på.” Han drog Assar Wern in genom dörren och fick snart veta att det var en ny detektiv, att Lilly alldeles tillfrisknat, att han själv inte alls var misstänkt och att detektiven avlagt honom ett besök endast för att få se hans – väst.

“Min väst?”

“Ja, den väst ni bar balaftonen.”

Richter gick till sin garderob.

Kort efter kom han tillbaka med västen. “Se här,” sade han.

Detektiven tog emot klädesplagget, vände det på bägge sidor och frågade:

“I vilken av fickorna lade ni den blåa stenen?”

“I den högra fickan.”

Assar Wern vände den ut och in.

Det syntes ett rätt stort hål i fickan. Men själva västfodret var helt och utan hål och överallt slöt det tätt till västtyget.

“Tack,” sade Assar Wern och återlämnade västen till dess ägare. “Och vad sluter ni av detta, herr Wern.”

“Åh – ganska mycket.”

“Men vad?”

“Om jag sade er det, herr Richter, skulle ni kanske komma fram med egna antaganden, som i hög grad skulle kunna vilseleda mig. Jag vill inte utsätta mig för detta och svarar därför inte alls på er fråga. Däremot torde ni vara god att besvara följande: hur lång tid tog det från det ögonblick ni bröt ur den första blåa stenen och tills ni upptäckte, att den var försvunnen ur er ficka?”

“Åh – en halv timme, tänker jag.”

“Och vidare: var befann ni er denna tid?”

“Jag dansade först en dans med Lilly.”

“Hoppdans med volter och häftiga rörelser?” Richter såg förvånad på Assar Wern.

“Nej, en stilla och lugn boston.”

“Tack. Och vad gjorde ni sedan?”

“Sedan! Låt mig se! Jo, så gick jag åt den gula budoaren till för att se om jag kunde byta diamanten.”

“Och det kunde ni inte?”

“Nej. Ett par damer stod just då där inne.”

“Gott. Kände ni efter, om glasbiten i detta ögonblick låg kvar i er ficka?”

“Ja, det gjorde jag. Jag kände den tydligt genom tyget.”

“Det är bra, herr Richter. Och sedan?”

“Jag beslöt att ta mig en grogg och närmade mig buffén.”

“Var det mycket trångt kring den?” frågade Assar Wern.

“Ja, det var det sannerligen, det minns jag speciellt.”

“Tack. Nå – ni fick er grogg och återvände till den gula budoaren?”

“Ja.”

“Och det var då bytet skedde?”

“Ja.”

“Gott. Och hur lång tid förflöt det emellan det ögonblick ni lyckades få er grogg vid buffén och det moment ni trädde in i den gula budoaren? Några få minuter?”

Richter tänkte efter.

“Nej, längre. Jag fick min whiskygrogg och satte mig vid ett av borden. Där kom jag i samspråk med ett par vänner.”

“Om vad?”

“Åh – om likgiltiga saker – om en tax förresten.”

“Ni hade inte intrycket av, att dessa vänner med avsikt ville hålla er kvar?”

“Absolut inte – jag inledde själv samtalet.”

“Gott – och så reste ni er och gick in i den gula budoaren?”

“Ja.”

“Och hur lång tid gick det åt till allt detta?”

“Från det att jag fick groggen tills att jag trädde in i den gula budoaren?”

“Ja.”

“Cirka tjugu minuter, eller så.”

“Och då först märkte ni, att ni hade förlorat den blåa stenen?”

“Ja.”

“Utmärkt, herr Richter. Nu en annan fråga. Ni återvände och bad fröken Morell om den andra stenen. Ni bröt lös den och fick så slutligen tillfälle att utbyta den. Nu är min fråga: hur lång tid tog allt detta – hur lång tid förflöt det mellan era båda besök i den gula budoaren?”

“En timme.”

“Således en och en halv timme”, sade detektiven. “Nej en,” protesterade notarien.

Assar Wern skrattade lätt.

“Åh – det var bara en slutsats, som jag av misstag uttalade högt,” sade han.

XVI

Professorn

Professor Theodor Mörling hade lovat att mottaga Assar Wern strax före middagen i halv sextiden i sitt hem Odengatan 56, och satt nu i sitt arbetsrum undrande över vad denna för honom främmande herre ville – han hade uppgivit sitt namn Assar Wern, samt sagt att han hade rekommendationer från direktör Morell. Om han skulle ringa upp Morell. Sagt och gjort.

Morell svarade, att Assar Wern var en ny detektiv, som hade hand om diamantstölden, men att han inte visste vad detektiven ville tala med professorn om.

“Ja, han är välkommen,” sade Mörling, “som du vet står all min sakkunskap till din rådighet.”

Kort efter detta samtal anlände Assar Wern och infördes i professorns arbetsrum.

“Ni är en expert på bedömande av diamanter, herr professor.”

“Ja.”

Detektiven tog upp ur fickan en liten gul klump. “Det är vax,” sade han.

“Ja, det ser jag nog,” skrattade professorn det var för lustigt, tyckte han, att detektiven i samma andedrag frågade, om han var expert på diamanter och i nästa framvisade en vaxklump – det fanns väl intet i världen, som var vartannat mera olika än just diamant och vax.

“Gott – ni har ju sett den äkta diamanten?”

“Ja.”

“Kan ni då säga mig en sak: är denna vaxmodell en typisk avbildning av den blåa diamantens ena sida?” Assar Wern talade nu om diamantens vandringar.

Professorn avbröt honom:

“Och den där idioten som rusade på mig mitt under brinnande föreläsning?”

“Vilken?”

“Svedin eller vad han hette.”

Assar Wern skrattade.

“Min företrädare,” sade han.

“Jaså – ja, han var en lustig figur,” fortsatte professorn. “Han rusade in under själva föreläsningen, som måste avbrytas. Och mitt framför mitt auditorium frågar han: Har ni tagit den blåa diamanten? Har man hört på maken?”

“Ja, det finns så olika metoder inom detektivfacket,” svarade Assar Wern. “Men för att återkomma till vaxmodellen. Denna avbildning har jag tagit av diamanten efter det märke den efterlämnat i ljusstakens stearin i fröken Morells sovrum.”

“Aha – jag ber – låt mig få se.”

Professorn besåg mycket noga den lilla vaxmodellen.

“Och vad önskar ni?” frågade Mörling.

“Jag önskar höra, om ni med er ed kan bekräfta, att detta vaxstycke förvillande liknar den blåa diamanten.”

“På ed?”

“Ja, på er ed.”

Professor Mörling tog sig en funderare.

“En ed,” sade han, “tja – en ed är så kolossalt farlig…”

“Alltså är ni osäker?”

“Neej – inte det heller – men en ed är alltid något för sig.”

“Gott – jag är inte så mycket inne i diamanthemligheter – jag vill säga er alldeles uppriktigt, varför jag ställt denna fråga till er.”

“Mycket förbunden,” svarade professorn.

“Jag fäste mig strax vid, vad direktör Morell sade om er.”

“Jaså – vad gällde det?”

“Att det var ni, som upptäckte, att diamanten var stulen – bortbytt.”

“Ja, det var jag.”

“Gott – därför tog jag denna kopia av den riktiga diamanten och väntar nu att höra, om ni även nu är lika säker i er sak.”

Professorn sköt glasögonen upp i pannan.

“Diamant och slipat glas,” sade han, “vet ni, för experten är dessa så olika varandra, att ett misstag aldrig är möjligt – där spelar ljusbrytningen in – en mängd saker, som jag aldrig skulle kunna förklara för en lekman – det är inte endast slipningen – det är tusen andra, små, särskilda kännetecken.”

“Ni kan således inte ha misstagit er?”

“Om vad?”

“Om att den diamant ni såg ligga i etuiet vid supén var en äkta diamant av blå färg.”

“Nej, på det kan jag avlägga min ed.”

“Gott – men ni törs inte beediga, att detta avtryck är en trogen kopia av den äkta, blåa diamanten.”

“Nej – men heller inte, att det inte skulle kunna vara det. Denna kopia är ju inte fullständig heller – det är endast en liten del av diamanten ni kopierat – en del av dess ena kant. Jag törs intet yttra om denna. Men det är ju inte tänkbart annat, än att det är en kopia – efter den kännedom jag nu fått om det verkliga förloppet av stölden.”

“Tack, herr professor,” sade Assar Wern och lämnade Theodor Mörling.