XXI

Ett mystiskt inbrott

Assar Wern understökte följande dag noga hos “Domestikernas fackförening” om Göran Hulin. Man uppgav där hans adress: Hornsgatan 163 på Södermalm.

Där anträffades emellertid inte mannen. Värdinnan, som hyrde ut ett rum åt honom, visste emellertid att berätta att Hulin kommit hem just balnatten i ett synnerligen berusat tillstånd – åtminstone hade hon hela morgonen inifrån hans rum hört ljud, som tydde på häftigt illamående. Nästa morgon hade Hulin lämnat sitt rum. Han hade då sett alldeles förstörd ut och sagt sig vara mycket sjuk. Värdinnan hade anmodat honom att lägga sig till sängs, men Hulin hade avböjt uppmaningen och gått ut.

“Och sedan har han inte hörts av?”

“Jo,” svarade värdinnan, “jag fick i går ett brev.”

“Från honom?”

“Nej – det var undertecknat Svensson.”

“Såå – har ni brevet?”

“Ja,” svarade kvinnan och gick in i ett annat rum och kom snart därpå tillbaka med en papperslapp, som hon räckte Assar Wern, “här är brevet.”

Detektiven läste:

Hulin har rest till Eskilstuna på tillfälligt arbete; han behåller rummet och återkommer om några veckor.

SVENSSON.

Men i och med detta var det, som om en mur hade rest sig för detektivens vidare efterforskningar.

Eskilstuna kunde gott vara hela världen; det kunde vara London, Paris, Berlin eller vad som helst. Han trodde inte mera än nätt och jämnt på Eskilstunaresan.

Men alla hans försök att spåra mannen vidare strandade – Göran Hulin var och blev borta.

Varför hade han inte skrivit själv? Värdinnan hade talat om, att han kunde skriva. Var han kanske sjuk? Åh – nej – allt detta blev endast direkta gissningar och det visste Assar Wern, att det var det farligaste en detektiv kunde inlåta sig på.

Nej, Göran Hulin och med honom den blåa diamanten måste, tyvärr, överlämnas åt framtiden.

Och därmed blev det.

I huvudstaden inträffade det en del mystiska saker en tid framåt och Assar Wern intresserade sig livligt för alla dessa, mer eller mindre omotiverade, handlingar.

Fullständigt säker om, att Göran Hulin förr eller senare skulle dyka upp, väntade han endast att få se vilket sätt han skulle använda och vad utlandet beträffade hade han en den värdefullaste hjälp i sina kolleger därute, dem han, under namnet Anderson, otaliga gånger hjälpt ur svåra förlägenheter. Han skrev till de större metropolerna och fick omgående svar: alla polischefer bad “sin vän den famöse svensken” att vara övertygad om, att de skulle hålla ögonen noga öppna vad beträffade en viss blå diamant.

Därför kunde han även med gott samvete svara på både Lillys och hennes faders frågor, att förföljelsen av diamanten bedrevs så gott som görligt var.

Han studerade mordet i Hammarby, inte långt från Stockholm, för att se om något mystiskt kunde ligga under det – något, som kunde sättas i samband med den blåa diamanten – men förgäves. Han följde detaljerat utvecklingen av gosserovet, som upprörde hela huvudstaden – men inte heller där träffade han den minsta ledtråd.

Men en dag, ungefär sex veckor efter balen hos Morell, fann han i en morgontidning en notis, som intresserade honom genom den mystik, som tycktes omge motivet för handlingen. Notisen hade följande lydelse:

Mystiskt inbrott vid Valhallavägen

I går afton förövades i huset nr 203 Valhallavägen, hos doktor Carl Hjärta, ett mystiskt inbrott. Doktorns hushållerska hade av ett brev, som sedan visat sig vara falskt, lockats att för flera timmar lämna lägenheten. Samtidigt hade doktor Hjärta kallats till en patient långt utanför Stockholm – även det falskt alarm.

Under den tid lägenheten sålunda stått tom har en person förskaffat sig tillträde till densamma och ostörd fått disponera över den charmanta ungkarlsvåningen, en sak som personen i fråga på det mest grundliga sätt begagnat sig av. Det finns knappast en fläck av en tvåkronas storlek, som inte minutiöst undersökts – in i den finaste detalj.

Hur grundligt man gått tillväga kan till exempel belysas med, att i en låda cigarrer varje cigarr söndersmulats och en burk, innehållande turkisk tobak har stjälpts och tobaken blivit utbredd över golvet.

Polisen står handfallen, då doktor Hjärta konstaterar, att intet saknas. Är det ett grovt okynne? Eller kanske något för våra detektiver?

Assar Wern läste uppmärksamt artikeln. För honom, som sökte den blåa diamanten, var detta mystiska inbrott just det han väntat – visserligen kände han inte till doktor Hjärta, men den grundlighet, som utvisats tydde på, att en mycket liten sak söktes – högst antagligt just en diamant.

Han ringde upp direktör Morell.

“Känner ni doktor Hjärta?” frågade Assar Wern.

“Nej,” svarade direktören.

Således ingen av gästerna på balen.

Han tog en bil och befann sig inom kort i doktor Carl Hjärtas mottagningsrum.

XXII

Doktor Hjärta

Doktorn var en man på år och mottog Assar Wern med stor öppenhjärtighet och detektiven behövde inte vara mycket människokännare för att se, att inbrottet förvånade doktorn minst lika mycket som alla andra.

“Om jag begrep, vad mannen har velat,” sade doktor Hjärta.

“Han har sökt något mycket litet föremål, som han trott vara i er ägo,” sade Assar Wern.

“Men vad? Jag har intet sådant och har aldrig haft något – jag – hur kan jag misstänkas? Det är mig ofattligt.”

“Intet saknas ju?”

“Nej.”

“Ni är alldeles säker på det?”

“Fullkomligt.”

“Ingen ring?”

“Nej.”

“Och någon briljant eller diamant har ni inte i er ägo – förlåt – jag menar någon, som ni inte saknar eftersom det inte lyckades att finna den?”

“Nej, verkligen inte,” skrattade doktorn. “Jag har inte en gång, vad jag kan erinra mig, haft en lös diamant i min hand i hela mitt liv.”

Assar Wern kände, att doktorn talade sanning.

Nu uppställde sig en gåta för detektiven: hur kunde mannen, som undersökte doktorns våning tro, att Hjärta var i besittning av en klenod – antagligen en diamant?

Med vilka slags människor kom doktorn i beröring?

Han var läkare. Och det var mycket troligt, att en patient var förövaren.

Men hur kunde denne misstänka just doktorn?

Aha – Assar Wern begrep det.

Patienten hade själv ägt diamanten och blivit bedövad. Vid uppvaknandet hade han saknat stenen och misstänkt doktorn för att ha tagit den.

Ja, så var det. Om det kunde intet tvivel råda.

Och nu var det lätt att gå vidare.

“Kan jag få se er liggare?” bad Assar Wern.

“Min liggare?”

“Ja, eller sjukbok eller vad det nu heter. Jag ville gärna se vilka personer ni de senaste 6 veckorna behandlat och bedövat.

“Jaså – var så god,” svarade doktorn och räckte Assar Wern en bok. “Det är uteslutande blindtarmsoperationer, och av dem har det visst förekommit en per vecka i genomsnitt, tror jag.”

“Gott, jag kan begränsa min fråga ytterligare på detta sätt: hur många av de patienter, som på dessa 6 veckor opererats är nu ute – uppe, menar jag.” Doktorn tänkte sig om.

“Tre,” sade han.

“Deras namn?”

Hjärta såg i boken, som detektiven räckte honom. “Svante Romelin, Yngve Thorbjörnsson och Sigvart Hanson,” sade doktorn.

“Ingen Göran Hulin?”

“Nej, jag har aldrig hört det namnet en gång,” svarade doktor Hjärta.

“Gott – men bär någon av dessa tre herrar polisonger?”

“Nej.”

“Nå, polisonger kan rakas bort (en sak som många inte tycks ha reda på, ty de bär troget sina missprydande skygglappar) och ett namn kan förändras,” tänkte detektiven.

Högt sade han:

“Lade ni märke till om någon av dessa tre var synnerligen rädd om sina tillhörigheter – jag antar nämligen att karlen har haft en eller annan värdefull ädelsten dold hos sig och nu tror att ni under bedövningen tagit den ifrån honom.”

Doktorn åhörde med intresse den djärva teorien.

”Nej,” sade han till slut, ”det kan jag inte erinra mig däremot var det verkligen en annan sak som förvånade mig litet.”

“Och det var?”

“Det var Sigvart Hanson – han kom fram med den önskningen, att hans lilla blindtarmsstump, efter att den bortopererats, skulle förvaras på sprit i en flaska. Men detta kan ju inte tjäna era intressen, herr Wern?”

“Vem vet. Och ni uppfyllde hans bön?”

“Ja, det vill egentligen säga nej, jag glömde det, men strax efter operationen kom jag ihåg mannens önskan då var emellertid den lilla tarmen borta och jag tog ett annat stycke – av en kattarm tror jag – lade det i en flaska och hällde sprit på.”

“Aha – och det fick han?”

“Ja.”

Assar Wern satt länge tyst. Plötsligt reste han sig. Nu var allt honom klart och han sade ivrigt: “Herr doktor, det är just den bortopererade blindtarmen vi måste finna. Fort – följ mig till lasarettet.”

Doktorn gjorde invändningar. “Det är för sent – hela fem, sex veckor sedan.”

“Omöjligt, ni måste följa, mannen tror att ni har diamanten.”

“Vilken diamant?”

“Morells blåa diamant – och han kommer inte att sluta innan han dödat er om vi inte finner diamanten.”

Doktorn skyndade att följa detektiven, även om han gång på gång mumlade:

“Om jag bara begrep ett ord av alltsammans – bara ett ord.”

Assar Wern satt tyst i bilen och med halvslutna ögon och inom kort steg de bägge herrarna av vid klinikens port.