XIII

Ett nytt moment

“I hennes rum?!” Det var den väldige Svedins stämma som uttalade orden och det låg ett hav av undran och oförstående i tonen.

“Ja, så sade hon,” sade doktorn. “Jag gläder mig på Richters vägnar,” anmärkte direktören.

Men detektiven tog sig en funderare.

“Han är en psykologisk gåta, den mannen. Alla vittnena kan ta på sin ed, att han stulit diamanten, eller att de sett vad de sett, och så kullkastar fröken Lilly alltsammans. I hennes rum – hon måste ha yrat.”

Emellertid fick man ge sig till tåls med att vänta och doktor Merén sade flera gånger sakta till direktören:

“Stor skada, att inte Assar Wern är hemma och kan åta sig denna sak.”

Emellertid – det var inte mycket att resonera om – Morell satte detektiven in i att dottern morgonen efter balen blivit häftigt skrämd och sedan blev allt gissningar intill att Lilly, färdigklädd och en smula blek efter sin sjukdom men för övrigt alldeles kry, uppenbarade sig.

Hon satte sig i en bekväm stol och sade, vänd till fadern:

“Detta är en ryslig historia, pappa, och alltsammans är endast mitt fel.”

“Ditt fel?”

“Ja. Det var jag som bad Arthur Richter att för min räkning stjäla diamanten.”

De tre andra såg på henne med förvånade ögon. “Du!” utbrast fadern.

“Ni, Lilly,” sade Merén.

Detektiven strök sina mustascher och yttrade:

“Ni är, på min ära, en psykologisk gåta, fröken Morell.”

“Kanhända,” svarade Lilly.

“Men motivet?” undrade direktör Morell.

“Försvaret,” svarade den unga flickan.

Och så talade hon om hur idén uppstått. Hur hon bett Richter byta ut den blåa diamanten mot en lika färgad glasbit, hur han skaffat denna genom att bryta ut en sten ur hennes brosch.

“Men det är ju två stenar, som saknas i broschen,” sade Merén.

“Han tappade den ena,” svarade Lilly. “Jaså – nå, och vidare?”

“Ni kan begripa, hur många kulsprutor det hade blivit av den blåa diamanten, när den omsatts i pengar,” fortsatte Lilly.

“Ja visst – men vilka idéer, min flicka. Nå – du fick alltså diamanten av Richter?”

“Ja – och på mitt rum, vars dörr jag omsorgsfullt reglade, sökte jag att dölja diamanten överallt.”

“Och det lyckades?”

“Ja, mycket gott. Jag gömde den i en ljushållare i en av mina ljusstakar och droppade stearin över den.”

“Aha!” Merén började att förstå.

“När jag vaknade på morgonen,” fortsatte Lilly, “var det första som slog mig att dörren var oreglad.”

“Var den öppen?”

“Ja.”

“Och du är säker på, att du låste den?”

“Fullkomligt.”

De tre herrarna såg på varandra.

“Det andra besynnerliga var, att ljuset i den stake, i vars hållare diamanten låg gömd – inte längre stod i staken utan låg bredvid den på byrån. En hemsk aning grep mig och jag rusade upp. Tänk er min fasa: stearinet var uppgrävt – jag såg till och med att min brodérsax använts till detta arbete – och den blåa diamanten var stulen.”

Detektiven hade strax sin teori klar:

“Som ni ser, hade jag rätt angående notarien Richter,” började han, “och förklaringen av det sist inträffade är lika enkel. En av gästerna eller tjänarna har smugit sig upp i fröken Morells rum och gömt sig där.”

Lilly ryste.

Detektiven fortsatte:

“Jo, så är det. Ty vem skulle annars ha kunnat veta att den blåa diamanten doldes just i ljusstaken? Ni hade väl dragit för gardinerna väl?”

“Ja – och förresten – om någon sett mig utifrån – hur hade han då kunnat komma in? Dörren var ju reglad.”

“Nej – naturligtvis,” sade Svedin, “detta är alldeles klart och tydligt. Tjuven har stått dold i ert rum och sett er manöver. När ni somnat har han smugit sig fram och tagit diamanten samt ögonblickligen avlägsnat sig med tjuvgodset. Ja så är det. Det är ju lika enkelt, som att dra på sig en strumpa – det är samma storartade logik som i Richters handling. Det finns inte ett led som fattas i slutledningarnas kedja.”

De andra hade intet att invända mot detta och Lilly frågade:

“Och vad gör ni nu, herr detektiv?” “Jag skall strax undersöka ert rum på det noggrannaste.”

Och han reste sig för att strax med vanlig energi sätta sitt beslut i verket.

I samma ögonblick stannade en bil utanför villan.

En herre steg ur åkdonet och närmade sig ingången och i samma moment som direktör Morell gjorde sig redo att föra detektiven till Lillys sovrum, kom en betjänt in med ett visitkort på en bricka.

Morell tog kortet och läste:

ASSAR WERN

Och med den snabbhet i uppfattningen, som var karaktäristisk för honom, förstod han, vad som nu var på sin plats att företaga.

Detektiv Assar Wern hade kommit hem och då påträffat det brev, som Morell tillställt honom. Han hade skyndat att personligen uppsöka direktören och därmed hade han visat, att han var disponibel.

Således, resonerade direktör Morell, var detektiv Svedin nu överflödig och han sade till betjänten:

“Visa herr Wern in i biblioteket, Jöns.”

Därpå vände han sig till Svedin.

“Herr detektiv,” sade han, “kan ni tänka er en sådan tur – diamanten är tillbakaskaffad.”

“Är den återfunnen?”

“Ja. Och således ert uppdrag ändat. Var vänlig att sänd mig räkning till mitt kontor för ert besvär.”

“Tackar så mycket. Ja, då får jag äran att önska er god middag,” sade Svedin och bugade sig för de närvarande. “Jag rekommenderar mig, herr direktör. God middag.”

Merén såg förvånad på Morell.

“Vad menar du?” undrade han då Svedin avlägsnat sig.

Direktören visade kortet.

“Nå Gud ske lov!” sade doktorn.

“Vad är det?” frågade Lilly. “Assar Wern? Betyder det att diamanten är funnen?”

“Ja, så gott som,” sade doktorn med övertygelse. “Er far fann en mycket bra lösning att på en gång bli kvitt Svedin och inte såra honom – namnet Assar Wern borgar för, att diamanten skall återfinnas, Lilly.”

“Men vem är då denne Assar Wern!” undrade den unga flickan.

“En detektiv av Guds nåde, som beslutat att lyckliggöra Stockholm med sin varelse här,” svarade Merén.

XIV

En äkta detektiv

När de två herrarna och Lilly trädde in i biblioteket såg de en herre av medellängd stå med ryggen till, betraktande ett kopparstick på väggen.

Han vände sig om mot dem och Merén skyndade emot honom.

“Käre vän,” sade doktorn, “så bra att du kommit.”

Han presenterades.

Assar Wern var knappa fyrtio år gammal.

I det stora, svarta håret fanns vid tinningarna några få silverstank. Hans ögon hade en mild glans men vissa drag kring de engelskt klippta mustascherna gav ansiktet tillika ett uttryck av karaktärsstyrka och beslutsamhet.

En psykolog skulle i honom ofelbart se en man, som tänkt mycket och djupt – och få igenkände i honom den levnadsfriske löjtnant von Sterner, som för endast få år sedan lämnat fosterjorden rik på framtidshopp och med sin unga brud vid sin sida. Sorgen över hustruns död, de olika klimatens växlingar, det inåtvända liv han fört – allt hade av den nästan barnsliga von Sterner danat den verkligt framstående – även om oficiellt obekante – man Assar Wern nu var.

Det låg något varmt, människovänligt utbrett över hela personen, något som gjorde, att man strax kände sig beredd att anförtro honom sina sorger och bekymmer, viss i medvetandet om, att de skulle mötas med förståelse.

Sådan var den man, som doktor Merén med hänförelse skildrat för direktören och som nu skulle åta sig att finna den försvunna diamanten.

Man slog sig ned och Morell började med en ganska humoristisk skildring av detektiv Svedin.

Han omtalade dennes kuriösa infall att resa runt till alla gästerna och helt plötsligt fråga dem, om de stulit diamanten och avslöt sitt anförande med orden:

“Och nu är jag mycket glad att ni kommit, herr Wern, så att Svedin kunde befrias från uppdraget. Hade han fått fortsätta hade han helt säkert börjat med att anställa storstädning i Lillys rum och fortsatt med att köra runt till mina gäster och frågat om de varit i min dotters rum under natten.”

Omsider fick Assar Wern en ganska god överblick av situationen.

Han frågade inte mycket, blott då och då lät han en fråga undslippa honom – men han följde varje ord med det mest levande intresse.

Doktor Merén höll fast vid sin käpphäst, att det var besynnerligt, att två stenar saknades i broschen.

“Får jag se smycket,” bad Assar Wern.

Han undersökte broschen mycket noga.

“Tack,” sade han. “Ni sade, att Richter förlorat den ena stenen och så fick en ny av er?”

“Ja,” svarade Lilly.

“Och denna förlorade sten har inte återfunnits vid sopning och städning?”

“Nej,” svarade direktören.

“Gott. Vill ni nu visa mig ert rum, fröken Morell. Jag kunde ha god lust att se den mystiska ljusstaken.”

Alla begav sig till Lillys våning, som stått orörd sedan morgonen förut.

På toalettbyrån stod armstaken.

Runt densamma låg en mängd stearin utbrett. Och brodérsaxen visade tydligt, genom den mängd stearin den var behäftad med, att den använts till att finna fram diamanten med.

Assar Wern tog den tunga ljusstaken, lyfte den fram till ett fönster och såg ned i den. Så blundade han och blåste hårt ned i hållaren. En liten sky av stearinsmulor yrde upp ur den.

Han såg skarpt och länge ned i hållaren.

Så vände han sig till direktören:

“Får jag besvära en av era betjänter?”

“Naturligtvis, med nöje.”

Och Morell tryckte på en knapp.

Assar Wern skrev något på ett visitkort och stoppade detta i ett kuvert. Men utanpå kuvertet skrev han ingen adress.

Betjänten trädde in och Wern frågade honom:

“Vilket apotek använder ni?”

“Jag, herre?”

“Nej, det är likgiltigt; jag menar ni här i huset – i allmänhet.”

“Elefanten, herrn.”

“Gott, lämna då detta brev på Elefanten och hämta det, som anges i det. Här är pengar.”

Han gav betjänten en krona och denne försvann ögonblickligen.

Assar Wern lät ljusstaken stå kvar i fönsterkarmen och ägnade sin uppmärksamhet åt draperierna och gobelängerna.

“Säg mig, fröken Morell, den där natten efter balen, när ni hade diamanten i er ägo – var ni väl mycket nervös?”

“O – gräsligt.”

“Ni gömde den överallt?”

“Ja.”

“Var? Kan ni påpeka alla olika gömställen ni använt och förkastat?”

Lilly hastade runt rummet; hon pekade högt och lågt och sade sig till slut vara färdig. “Men blomkrukan?”

“Ja – den glömde jag – även där gömde jag diamanten.”

“Jag kan se det – av jorden,” sade Assar Wern.

“Om jag kunde begripa, vad du behöver veta allt detta för?” insköt doktorn.

Assar Wern skrattade lätt.

“Åh,” sade han, “jag har mina egna metoder. Jag har redan sett mycket – och jag vet till exempel att någon fullvuxen man kan inte varit i detta rum balnatten.”

“Hur vet ni det?” undrade direktören.

“Åh – det är mycket lätt; fröken Morell har gömt diamanten på alla, de mest otänkbara ställen; detta är ett mycket vanligt fenomen, en rädsla som är lätt förklarlig; bakom gobelängen och portiären har hon placerat ädelstenen inne i skåp och garderober. Hade nu en fullvuxen man stått gömd något av dessa ställen måste hon ha sett honom.”

“Ja visst – detta var enkelt nog,” sade doktor Merén och direktören frågade:

“Men så har ju ingen kunnat vara inne i rummet?”

“Jo.”

“Vem?” undrade Lilly i yttersta spänning.

“Jag talar i allmänhet aldrig om mina slutledningar innan jag har saken klar, fröken Morell, men låt gå, jag vill göra ett undantag denna gång. Ni ser det där lilla sybordet där borta i hörnet.”

“Ja.”

“Ni märker hur detta förhänge går ned från skivan till golvet.”

“Ja visst.”

“Under detta förhänge har ni, efter vad ni sagt, inte tänkt på att gömma den blåa diamanten, eller hur?”

“Nej, sannerligen.”

“Och således har ni inte heller sett under det vid ert sökande.”

“Nej.”

“Under detta förhänge kan inte en fullvuxen person rymmas.”

“Nej, det är tydligt.”

“Men ett barn kunde omärkligt få plats under bordskivan.”

“Ja, det har ni rätt i, herr Wern.”

“Men något barn har väl inte funnits på balen?”

“Nej.”

“Än i huset? Fanns här ett eller annat barn i förrgår afton?”

“Nej, jo vänta litet, jag undrar om inte en av hjälperskorna i köket hade en liten gosse med sig.”

Assar Wern skrattade.

“Där ser ni, hur lätt man kan föras på avvägar. Stackars lille gosse; han kunde lätt råka att bli misstänkt för att vara diamanttjuv – ånej – ni höll på att leta i minst fyra eller fem timmar efter ett gömställe, fröken Morell – eller hur?”

“Jo, så omkring, tror jag.”

“Och en liten gosse står inte så länge alldeles orörlig och stilla. Det är en omöjlighet. Och således vet vi nu, att inte en fullväxt man och inte heller ett barn har vistats här inne balnatten.”

“Men…”

“Men ändå är diamanten försvunnen, menar ni.”

“Ja visst – men hur?”

“Ja, det är det vi skall se med tiden, fröken Morell.” I detta ögonblick anlände betjänten med varorna från apoteket.

Han lämnade detektiven en liten påse och åttiofem öre i växel.

“Behåll slantarna,” sade Assar Wern och tog emot papperspåsen. “Och nu, mitt herrskap torde ni vara av den godheten att lämna mig ett ögonblick ensam i denna våning.”

“Ensam!?”

“Ja, tack.”

Förvånade avlägsnade sig de tre.

Inte förr föll emellertid dörren igen efter dem, innan Assar Wern tog fram ur papperspåsen dess innehåll, bröt av ett stycke av en slags kaka, tände ett ljus och höll det avbrutna stycket i närheten av lågan. Så drog han det ur ljusets närhet, knådade det ett kort ögonblick och tryckte det sedan ned i ljushållaren på den mystiska “diamantstaken” och tog strax åter upp det igen, samt stoppade det i fickan.

Så öppnade han dörren och trädde ut till de andra.

“Herr direktör,” sade han, “får jag be er att ännu en tid hålla fröken Morells bägge rum avstängda?”

“Men?”

“Går det för sig? Eller går det inte an?”

“Jo, jo, för all del,” svarade direktören.