XI

Överväldigande bevis

Redan i åttatiden följande morgon var detektiv Svedin på platsen – i den morellska villan. Klockan nio hade han av den gamle hovmästarens mun hört följande: James Surrey – det var hovmästarens namn, trots det engelska namnet var han “made in Germany” och importerad direkt från “das grosse Vaterland” – kunde berätta, hur han sett notarien Richter företa en mycket märkvärdig manipulation med fröken Lillys brosch. De bägge hade suttit i en berså på glasverandan och Richter hade, troligtvis med fröken Lillys medgivande, med sin pennkniv brutit och bänt på hennes guldbrosch. James Surrey hade blivit intresserad och i smyg iakttagit notariens förehavande. Efter att Richter sysslat en tid med broschen hade tydligen något, ett eller annat, lossnat från densammas yta och detta stoppade notarien i fickan – varpå han återlämnade Lilly broschen.

“Utmärkt,” sade detektiven. “Får jag tala med direktören.”

“Han sover.”

“Väck honom – för tusan.” Men det tordes ingen.

“Jag måste se denna brosch. Var är fröken Lilly?”

“Hon ligger ännu svårt sjuk.”

“Är hon sjuk?”

Det är ett gott bevis på detektiv Svedins psykologiska blick, att han, trots att han nu så lång tid vistats i huset, ännu inte visste, att dottern var insjuknad.

“Jag måste få tillträde till hennes rum.”

Men inte heller detta kunde beviljas honom. Direktören hade själv nyckeln om hand och ingen vågade störa direktören.

Nå – detektiven fick ge sig till tåls och klockan tio hade han en annan nyhet, inte mindre viktig än den första, att notera sig.

Och detta var följande: betjänten Petrus Gustavsson, bördig från Småland och allmänt kallad Pelle, trots att han själv envist påstod, att Petrus var dopnamnet, hade lagt märke till något besynnerligt. På detektivens frågor kom det fram, att notarien Richter en gång, rätt sent på aftonen hade stått i en avsides krok i korridoren med ett fat, på vilket det låg en bakelse.

“Såg ni, om han kom från den gula budoaren med fatet, Pelle?”

“Petrus, herr detektiv. Jo, han kom därifrån.”

“Nå vidare. Vad gjorde Richter med bakelsen?”

“Han ställde fatet på ett bord och petade i kakan.”

“Petade han, Pelle?”

“Petrus, herr detektiv,” svarade Pelle. “Han grävde och letade. Till slut såg det ut som han funnit något. Han tog ut det…”

“Vad tog han ut?”

“Ja, det såg jag inte.”

“Var det stort, Pelle?”

“Petrus, herr detektiv! Nej, det var mycket litet – ja,” viskade Pelle, “det kunde rent av ha varit diamanten.”

“Nå – och vad gjorde han med den?” frågade detektiven.

“Han stoppade det lilla föremålet i sin börs.”

“Tack – det är utmärkt.”

Och Pelle fick gå.

Detektiven slog sig ned i en bekväm stol i vestibulen för att fundera.

I detsamma gick doktor Merén förbi.

Doktorn fixerade noga den robuste detektiven, ruskade omärkligt på huvudet. Så slog en plötslig idé ned hos honom. Han gick fram och presenterade sig samt bad detektiven att för allt, vad denne höll heligt, inte störa hans patient.

Doktorn ville gärna se om hans aningar om detektivens oduglighet besannade sig och frågade därför:

“Nå, hur långt har ni kommit, herr Svedin.”

Detektiven sträckte på sig.

“Åh – jag arbetar rätt fort,” sade han. “Jag har redan nu samlat en massa avgörande bevis och känner tjuven.”

“Verkligen?”

“Ja. Det är endast en liten formalitet tillbaka, herr doktor.”

“Och det är?”

“Jag måste se den fyrkantiga guldbrosch, som fröken Lilly bar balaftonen.”

“Och så är ni färdig?”

“Så är jag färdig.”

Doktorn tittade än ett slag på den jättelike detektiven och utbrast än en gång:

“Verkligen.”

Han tvivlade storligen på, att detektiv Svedin ägde de psykologiska förutsättningar, som krävdes av en verklig detektiv. Det skulle vara roligt att se, om Svedin verkligen, så fort han fått broschen, skulle kunna avslöja förbrytaren.

Han sade därför:

“Och om jag skaffar er broschen…”

“Så är mysteriet löst.”

“Gott, jag skall göra det.”

Merén mindes mycket väl broschen; han hade sett den på Lillys toalettbord. Han gick mot Morells sovrum, för att av denne få nyckeln.

“Vänta,” sade Svedin.

Doktorn stannade.

Detektiven gjorde sin stora gest; den bestod i att sträcka det vänstra benet alldeles rakt och styvt mot golvet – därpå sätta fram det högra något, samt lägga högra handen på hjärtat, samtidigt med att hela gestalten rätade på sig och huvudet kastades bakut.

Så stod han och talade dessa ord till doktor Merén:

“Jag vet, hur broschen ser ut.”

“Då behöver jag inte hämta den,” sade doktorn.

“Jo visst – för att bekräfta mitt antagande,” svarade detektiven. “Men jag vet, att broschen är söndrig,” fortsatte han. ”En blå sten saknas och det är den, som är den falska, blåa diamanten.”

Doktorn stirrade – hade han misstagit sig? Var verkligen Svedin en detektiv av Guds nåde? Hade han den heliga inspirationen? Åh – nej – detta måste vara vanliga taskspelarekonster.

Och nu blev doktorn med ens mycket intresserad av att se denna besynnerliga brosch. Han gick ånyo åt Morells sovrum till, då steg hördes och direktören själv kom fram till de bägge männen.

Doktorn svarade på frågan om Lillys befinnande och satte så Morell med ett par ord in i situationen. Direktören gav honom en nyckel; doktorn försvann och återkom efter få ögonblick med broschen, som han lämnade till detektiven.

Det blev ögonblick av oerhörd triumf för Svedin, de sekunder, som nu följde.

Han pekade på broschen och sade:

“Mina herrar! Ser ni den felande stenen.”

“Ja,” svarade de andra bägge.

“Det är två, som fattas,” anmärkte doktorn.

“Ja,” svarade Svedin, “och den ena av dessa stenar ligger nu i ert kassaskåp i stället för den stulna blåa diamanten, herr direktör.”

“Säger ni det?!”

“Absolut – låt oss se.”

Man begav sig till kassaskåpet. Detta öppnades och etuiet togs fram.

Det visade sig, att Svedin haft fullkomligt rätt – den blåa stenen passade alldeles in till den del av infattningen varifrån den ena av de två stenar, som fattades, brutits ut.

“Men den andra stenen?” undrade doktorn.

“Den är en bisak,” svarade detektiven. “Denna ena är nog. Och denna stens vandring har jag följt steg för steg.”

“Nå – men var är då diamanten?”

“Hos tjuven, naturligtvis.”

“Och vem är tjuven?”

“Notarien Arthur Richter,” svarade detektiven.

XII

Uppvaknandet

Dessa ord av Svedin väckte ett tumult utan like trots att åhörarna blott var två. De bägge männen protesterade och skrek om varandra, överröstande varandra och oväsendet var större än i en polsk riksdag.

Det dröjde en lång stund innan detektiven kunde komma fram med sin utförliga förklaring.

Men till slut lyckades detta för honom, och intet tycktes fela i den rad av bevis som Svedin hopade, det ena efter det andra.

Man såg alldeles klart och tydligt gången av hela stölden – sällan har väl en detektiv kunnat lägga fram en så alldeles obruten beviskedja. Det klickade inte på ett enda ställe. Det enda var doktorns fråga:

“Men var är den andra stenen i broschen,” vilken detektiven avfärdade med ett brummande svar, att den var då verkligen en fullkomlig bisak när man spårat vandringen av denna ena sten helt från Lillys brosch och in i Morells kassaskåp.

Just då ringde det i telefonen och Morell svarade.

De andra såg på hans minspel att han blev häftigt förvånad över något och hörde honom tala:

“Jaså – goddag – Lilly – ja, det är lika farligt ännu – jaså – adjö.”

“Kan ni tänka er, vem det var som telefonerade, herr Svedin?”

“Nej, hur skulle jag…”

“Det var notarien Richter.”

Detektiven spärrade upp ögonen.

“Han är ett psykologiskt problem,” sade han. “Han är en psykologisk gåta, den mannen.”

Direktör Morell hade trott sig märka dotterns böjelse för den unge notarien och själv tyckte han mycket om Richter – hela hans väsen tilltalade honom.

Och nu, när detektiven beskyllde honom för stölden, steg en sak mer och mer tydligt fram för Morell – en sak, som han helt till nu inte hade velat tillerkänna någon betydelse – att en stor lucka i hela bevisbyggnaden bildades av Lillys egendomliga skrämsel morgonen efter balen – ha! Denna stöld var helt säkert alls inte så lätt att klara upp som Svedin trodde.

Men – skulle han nämna detta för detektiven? Hans fruktan från förr, att denne utan vidare skulle störa Lilly, återkom och han beslöt sig för att tiga.

Att Richter skulle vara tjuv – aldrig – han kunde aldrig tro det – till och med även om bevisen var rent av fällande.

“Och vad tänker ni nu göra?”

“Anhålla honom, naturligtvis,” svarade Svedin.

Morell ämnade just svara – han tänkte säga att han lät hela saken förfalla – men så kom han att tänka på, att detta inte vore rätt handlat mot Richter, som då inte fick tillfälle att rentvå sig – då ett fasans skri ljöd genom huset.

De tre männen ryckte häftigt till – fadern igenkände dotterns röst och doktorn sin patients och bägge störtade till lilla salongen, Lillys sjukrum, varifrån det hemska skriket kommit.

Detektiven gick sakta efter dem.

De bägge herrarna uppnådde inom få ögonblick sjukrummet.

I sängen satt Lilly i upprest ställning.

De betraktade henne.

Att döma av skrikets hemska klang fruktade de det värsta: att hennes förstånd rubbats.

Men den unga flickan i sängen jävade totalt denna deras ängslan.

Blicken var klar och redig.

Syster Amalia var sysselsatt med att placera en kudde bakom ryggen.

Lilly såg sig förundrad omkring.

“Jag måste ha drömt,” sade hon.

“Får hon tala?” viskade Morell till doktorn.

“Ja,” svarade denne, “skriket har hävt medvetslösheten – nu är allt åter vid det gamla – hon torde vara litet hungrig av den långa fastan – det är det hela.”

“Är hon alldeles återställd?”

“Fullkomligt.”

Direktören gick nu fram till dottern. “Gud ske lov,” sade han. “Du har varit mycket, mycket sjuk Lilly och nu är du frisk.” Lilly såg förvånad på fadern.

“Har jag?”

“Ja,” bekräftade doktor Merén. “Här ser ni den snälla syster Amalia, som skött er, Lilly”

“Jag begriper ingenting.”

I detta ögonblick trädde genom dörren en reslig herre in.

Lilly såg på honom och stirrade. De andra vände sig om.

Och innan någon hann hindra det, steg den reslige herrn rakt fram till sängen, bugade sig och sade:

“Mitt namn är detektiv Anton Svedin; jag vore tacksam att få del av allt som fröken Morell känner till om diamantens försvinnande. Er far tycks inte vilja tro, att notarien Richter har tagit den.”

Lilly såg från den ene till den andre.

“Har ni funnit diamanten?”

“Neej – men tjuven.”

“Nå – och det är?”

“Men jag sade ju nyss, att notarien Richter…”

“Är det allt ni vet?”

“Ja, det är väl mycket nog, skulle jag mena.”

“Tror ni? Åh – nej, det är nog inte ens ingressen – ty nu är diamanten verkligen stulen.”

“Vad menar du?” frågade fadern.

“Innan jag svarar måste ni säga mig, vad har Arthur Richter sagt?”

“Sagt,” sade detektiven, halvt stött, “sagt! Han har min själ inte sagt ett ord – allt detta har jag listat ut själv.”

Och han intog åter sin stora ställning.

Lilly såg på honom.

“Nå, Gud ske lov,” sade hon.

Så lät hon höra ett skallande, hjärtligt skratt.

Men så – med ens – var det, som hade det gått henne som det gick för Adam och Eva i paradiset – de upptäckte att de var nakna – Lilly kom att tänka på, att det alls inte passade sig att hon tog emot herrarna, sittande i sin säng. Den värsta skräcken – fruktan för att Richter blottat något – var över och besinningen tog ut sin rätt.

“Men, mina herrar,” sade Lilly, kastade sig ned och drog täcket högt upp – “om ni nu vill avlägsna er och vänta mig i ett annat rum skall jag strax stå upp och vara till er disposition.”

“Gott,” sade den orubblige detektiven, “gott, så skall jag under tiden styra om notarien Richters arrestering.”

“Nej,” ropade Lilly, “det skall ni alldeles inte.”

“Bevisen är oemotsägliga.”

“Ja, det kan se så ut – men diamanten befann sig i min ägo ännu långt efter att notarien Richter lämnat balen.”

“Vad säger ni?”

“Sanning, herr Svedin. Och om ni nu vill avlägsna er, så skall jag strax vara färdigklädd och lämna er fullt besked om hur den verkliga diamantstölden gick till.”

“Den verkliga?”

“Ja, den som förövades i mitt rum.”

Detektiven tumlade ytterst förvånad ut ur rummet åtföljd av de bägge andra herrarna och Mary hjälpte sin matmor med klädseln medan syster Amalia drog sig tillbaka.

Lillys långa samtal hade tagit mera på hennes krafter än nyttigt var – men intresset, att återfå den dyrbara ädelstenen, var en mäktig stimulans.

Ett par gånger under påklädningen höll den unga flickan på att falla i vanmakt – men med en oerhörd viljeansträngning lyckades hon att behärska sig. Ett par koppar buljong och ett glas vin, vilka hon inmundigade, fick blodet att pulsera hastigare i hennes ådror och ungefär en timmes tid efter att herrarna lämnat henne, gick hon ut ur sitt sjukrum för att söka upp dem.

Men denne detektiv var alls inte den typ hon tänkt sig – den kalle, tänkande, logiske detektiven – han föreföll henne alltför burdus och pågående – alltför skrämmande och frånstötande.