IX

Kandidaten

När dagen nalkades sitt slut stod på detektivens lista två av alla gästerna noterade som: “inte hemma” och det var notarien Richter och hans rival kandidat Torsten Nilson.

Vid niotiden träffade Svedin emellertid till slut kandidaten hemma och denne öppnade dörren. Han, som de andra ryckte till vid frågan: “Har ni stulit den blåa diamanten från direktör Axel Morell”?

Och då hans tämligen ensidiga tankar allt fortfarande kretsade kring rivalen, notarien Arthur Richter brast det i hastigheten ut av honom:

“Nej, inte jag – men jag ger mig tusan på, att notarien Richter har gjort det.”

Nu var det detektivens tur att hoppa till ett slag och det gjorde han med sin voluminösa stofthydda så grundligt, att de, som bodde under Nilson började anställa filosofiska funderingar över världens ondska, därmed hänsyftande på samvetslösa husägare, som gjorde dåliga trossbottnar i nya hus.

Han hoppade alltså till ett slag och lät sig därefter sjunka ned i en stol samt slutade upp med sina vanliga frågor och sade i stället:

“Berätta!”

“Mja,” svarade Nilson, “det är inte stort att berätta alls”.

“Men ni misstänker mannen?”

“Mja…”

“Har ni bevis då.”

“M-nej…”

“Nå, men då begriper jag inte?”

“Mjo,” svarade kandidaten, “den där sabla Richter, den misstänker jag om allt, som galet är.”

Så började han att kallsvettas. Nu hade han bestämt kört sig fast – han fick fundera ut något – men vad?

“Kan ni inte precisera er misstanke?” frågade Svedin.

“Omöjligt – men fråga ni, så skall jag svara.”

Detektiven kom nu att tänka på, att det ju just var denne Richter, som hela dagen varit omöjlig att träffa, och detta gav notarien i detektivens ögon något ganska misstänkligt.

Nu slumpade han till att göra en fråga, just den enda fråga som kunde med ja besvaras. Han sade nämligen:

“Såg ni notarien Richter någon gång befinna sig i den blåa diamantens omedelbara närhet?”

“Ja,” svarade Torsten Nilson. “I den så kallade gula budoaren.”

“I det rummet, där diamanten förvarades?”

“Ja.”

“Nå – i vilken ställning såg ni honom?”

“Han stod med högra handen i byxfickan.”

“Hm! Och därav sluter ni?”

“Att han höll diamanten med den handen,” svarade Nilson utan att egentligen veta vad han sade. Påståendet var djärvt och han ansträngde sin hjärna för att kunna motivera det.

Detektiven anmärkte även, att denna slutsats var väl skarp och frågade:

“Varav sluter ni detta?”

Nu var Torsten Nilson situationens herre. Som en blixt slog det ned hos honom vad han skulle ge till svar:

“Ni är ju psykolog, herr Svedin?”

Detektiven bröstade sig. “Jo, det skulle jag mena.” “Gott – det förstod jag strax. Nå – nu skall ni höra. Richter befinner sig inne i den gula budoaren. Jag träder in och retar honom. Richter är starkare än jag. Han klår inte upp mig. Han blir stående med handen i byxfickan, och låter mig retas. Ni kan begripa, herr Svedin, att detta under normala förhållanden varit komplett omöjligt.”

“Ja, för tusan. Nå?”

“Jag retar honom fortfarande. Han ser sig runt omkring. Antag, att han har diamanten – han törs inte släppa den av fruktan att förlora den under ett blivande slagsmål.”

“Men hur blev slutet?” undrade detektiven spänt.

“Richter ser sig om – drar till slut upp handen ur fickan och…”

“Slår till er, förstås!”

“Nej – absolut inte. Han tar handen ur byxfickan och går helt lugnt bort till ett litet marmorbord. På bordet står det en tallrik och på tallriken ligger det en mjuk gräddbakelse. Han tar tårtstycket, för det till munnen, biter av ett stycke och vänder sig så till mig och säger:

“Nu, min kära Torsten, kan jag kanske stå till din disposition.”

“Å fan!”

“Jo, så är saken.”

“Och sedan slogs ni?”

“Inte – jag hade sagt honom min mening – jag smet.”

“Nå – det är alltid det klokaste, när man inte är den starkaste. Men vad ville Richter med tårtan?”

“Ja, om jag visste det.”

“Än om han endast använde den som ett interimt gömställe för diamanten,” sade detektiven. “Ja så är det, så är det, herr Nilson – jag har det. Han har klämt in diamanten i tårtan för att ha den ur vägen medan han slog er halvt fördärvad – gott – ser man på, så lätt var det alltså att reda upp denna härva. Tack så mycket,” – och innan Torsten Nilson hann be honom att inte inblanda hans namn eller annat hade detektiven hoppat upp, tagit sin hatt och befann sig redan i trappan på nedgående.

Vad som än kunde sägas om den gode detektiv Anton Svedin, inte kunde man påstå, att han saknade energi och fermeté.

Han störtade in i den väntande bilen och gav order: “Stanna vid huvudpostkontoret och sedan vid Sibyllegatan 16.”

Från postkontoret avsände han så det telegram, att han funnit ett spår, som direktör Morell strax efter mottog och i Sibyllegatan 16 fick han verkligen svar på sin ringning.

Äntligen var notarien Arthur Richter hemma.

Han öppnade dörren för den besökande.

Under vägen hade detektiven haft ett av dessa stilla samtal med sig själv, som är så förnuftiga ibland och han själv och detektiven hade enats om ett bra sätt att överrumpla Richter. Han var i sitt inre fullt övertygad om att teorin om notariens skuld var alldeles korrekt – gott – han skulle veta att begagna sig av den.

Det var något av kattens natur fördolt i detektiv Anton Svedins solida kroppsbyggnad och han älskade att leka med sitt offer liksom katten tumlar den fångade råttan.

X

En psykologisk gåta

“Förlåt att jag stör”, sade Svedin och steg över tamburens tröskel.

“Ah – jag ber – vad kan jag stå till tjänst med,” svarade Richter.

“Mitt namn är Anton Svedin,” upplyste detektiven, “och jag är detektiv.”

“Var så god stig in,” uppmanade notarien honom.

“Det är fråga om den morellska diamanten.”

“Jaså. Ja, det var en förskräcklig olycka,” sade notarien.

“Vilket?”

“Stölden naturligtvis.”

“Hur vet ni, att en stöld begåtts?”

Notarien skrattade.

“Det vet halva staden,” svarade han. “Ni har ju åkt runt med en förskräcklig fart och frågat alla gästerna från i går, om de tagit diamanten.”

Detektiven bet sig i läppen.

“Nå,” fortsatte notarien, “skall ni inte fråga mig detsamma?”

“Det är obehövligt,” svarade detektiven. “Varför jag uppsöker er, är endast pro forma. Jag har redan funnit den skyldige och nu gäller det endast att samla bevis mot honom.”

Richter hörde andlös på, men när detektiven sade ordet “honom” undslapp det honom en lättnadens suck – han hade varit rädd för, att han skulle säga “hon” och att det var Lilly han misstänkte. Besynnerligt nog hade Richter intet hört om Lillys sjukdom på hela dagen; han hade spejat efter henne på Strandvägen vid den vanliga promenadtiden men inte sett henne och tillskrivit detta den oro, som måste bemäktiga sig henne just nu.

Detektiven fortsatte:

“Jag har vissa skäl att tro, att kandidat Torsten Nilson är den skyldige. Man har sett honom i den gula budoaren.”

“Vad säger ni!” sade notarien. “Nilson! Ånej, det tror jag visst inte. Det skall mycket till innan man blir tjuv och Torsten Nilson har alls inte en sådan natur. Nej, där hugger ni säkert i sten.”

“Besynnerligt,” tänkte detektiven, “om Richter är tjuven hade han väl i alla makters namn gripit detta tillfälle att skylla ifrån sig.”

Högt tillade han:

“Jag tar sällan fel. Men – tänk efter om ni inte sett Nilson i närheten av diamanten.”

Scenen i den gula budoaren stod med ens för Richters inre syn.

“Jo,” svarade han, “det har jag verkligen gjort.”

“Nå?”

“Men det var jag, som först befann mig i den gula budoaren.”

“Ni?”

“Ja.”

“Och vad gjorde ni där?”

“Jag?!”

“Ja, varför var ni själv där inne?”

“Jag hade stämt möte där med en dam – jag hoppas att ni inte vill tvinga mig att säga med vilken.”

“Nej, naturligtvis. Nå – så kom Nilson in?”

“Ja – han sökte mig.”

“Och vad ville han?”

“Det var en privatsak.”

“Aha – och han närmade sig inte diamantetuiet?”

“Nej. Jag står fast vid, att jag inte tror att Nilson har något med saken att göra.”

“Nå, men vem tror ni kan ha förövat stölden, herr notarie?”

“Jag! Hur skall jag kunna tro något? Jag är inte detektiv och har ingen aning om sådant.”

“Nej, nej. Men var det intet på balen, som särskilt tilldrog sig er uppmärksamhet?”

“Nej. Den var precis som en vanlig bal brukar vara.”

“Har ni inte tänkt på, att ni själv kan råka att bli misstänkt.”

“Jag?”

“Ja – ni har ju nu erkänt, att ni en stund uppehållit er ensam i det gula kabinettet, väntande på en dam.”

“Ja, än sedan då?”

“Åh – det kan vara farligt nog,” sade detektiven. Då gick notarien Richter fram till detektiven och slog honom lätt på skuldran:

“Ser ni, herr Svedin,” sade han, “i ett fall som detta måste man vara psykolog. Man måste uppställa för sig frågan: vilket motiv har drivit tjuven. Har ni gjort det?”

“Ja visst – motivet var naturligtvis det, att tjuven ville äga diamanten – det är simpelt och enkelt nog.”

“Gott – låt oss säga, att ni har rätt. Då skall jag med några få ord alldeles rentvå mig.”

Detektiven undrade, vad som skulle komma och Richter lutade sig mot honom och viskade:

“Jag är, unter uns gesagt, hemligt förlovad med fröken Lilly Morell. Vad i allt i världen skulle förmå mig att stjäla en sak, som dock inom kort blir min egendom?”

Svedin satt förtumlad.

Nej, detta föreföll ju logiskt och plausibelt.

Naturligtvis var det mycket otroligt, att Richter skulle stjäla den diamant, som i och med hans giftermål kom att tillfalla honom. Men – i alla fall. Det hade nu en gång inpräntats i detektivens hjärna, att Richter var skyldig, således måste knuten lösas på ett annat sätt.

Ah – nu begrep han det.

Richter var helt enkelt en psykologisk gåta – ja, så var det – det, som såg enkelt och logiskt ut var endast ett villande sken och med det fasta beslutet att nästa dag anställa ingående undersökningar just angående notarien Arthur Richters göranden och låtanden under balaftonen tog han farväl och rusade i väg hem till sin bostad.

Inte förr var emellertid detektiven utanför dörren, innan Richter föll ihop.

Han begrep, att spelet nu höll på att tillspetsa sig, och att det kunde bli ganska farligt.

Om han ändå kunde få tala med Lilly.

Skriva?

Nej, han skulle telefonera.

Och han grep resolut telefonluren.

Det var direktör Morell personligen, som svarade.

“Det är Richter.”

“Jaså,” svarade direktören. “Jag vet, vad ni vill.”

“Vet direktörn?”

“Ja. Ni vill beklaga er över, att jag sänt en detektiv på er med påstående att ni stulit diamanten. Här har varit ett pinglande och ringande från alla gästerna, så att man kan bli vimmelkantig – och jag har, tag mig tusan, inte givit herr Svedin någon order alls.”

“Nej,” svarade Richter, “det är inte om detta jag vill tala.

“Jag önskade få tala ett par ord med fröken Lilly.”

“Lilly, ja det är också ett elände – hon ligger mycket svårt sjuk – har legat medvetslös hela dagen – doktorn säger, att hon i dag på morgonen skrämts av ett eller annat.”

“Åh, Herre Gud!” utbrast Richter förfärad, “vilken olycka.”

Han hängde bort luren och först nu förstod han till fullo vilken fruktansvärd ställning han befann sig i – det var ju, så att man kunde bli tokig av mindre – när som helst kunde skenet vända sig mot honom och Lilly, den enda, som kunde rädda honom ur fataliteten, låg medvetslös. Och vidare: hans dyrkade flicka svävade mellan liv och död.

Åh – detta var förskräckligt och tänk, om någon sett honom på balen – det, att han för Lillys räkning tagit hennes egen diamant och överlämnat den i hennes egna händer, var ju en småsak – men i och med att Lillys bekräftelse saknades, så hade saken kommit i ett skede, som var rent av förtvivlat.

Han kunde ju – inför världens ögon – när som helst stämplas som en tjuv.

Ah – blotta sammanhanget för fadern?

Ånej – det skulle han dock aldrig förmå sig till. Att svika Lillys förtroende – aldrig fick det ske. Det vore detsamma som att ge hela deras blivande äktenskapliga lycka förlorad – ty aldrig skulle Lilly glömma ett sådant svek. Det skulle sätta ett djupt skår i det förtroende man och kvinna emellan, som måste vara helt och utan brister för att inte lyckans gudinna skall vända dem ryggen.

Således filosoferade han.

Och så en annan sak.

Om han påstod detta, att Lilly fått diamanten av honom, var hade hon den i så fall förvarad? Hur skulle han kunna visa corpus delicti? Omöjlighet på omöjlighet, svårighet på svårighet.

Och åter förlorade han sig i onyttiga självförebråelser för sin överilade handling samtidigt med att oron för den älskades liv plågade honom över hövan.