Книга: Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке
Назад: V. Rivalerna
Дальше: IX. Kandidaten

VII

Asar Wern

“Assar Wern”, sade direktör Axel Morell. “Det namnet har jag aldrig hört.”

“Nej, där ser du,” svarade doktorn. I detsamma trädde Mary in.

“Lilla salongen är iordningställd nu,” sade hon.

“Tack,” svarade doktor Merén. “Då skall vi försiktigt företa flyttningen.”

Lilly överfördes till lilla salongen och under hela flyttningen hördes hon inte yttra ett enda ord.

“Och nu?” frågade fadern bekymrad.

“Nu skall absolut intet företas. Ty intet kan göras. Syster Amalia skall endast se till, att Lilly på intet sätt får störas – att den mest ostörda ro råder runt henne.”

“Gott – och tror du då, att hon kan räddas?”

“Ja, utan tvivel,” svarade Merén. “Får Lilly blott ro och stillhet så kommer mekanismen snart åter i sin rätta gänga.”

“Låt oss hoppas det,” sade fadern lättad, “men nu tillbaka till den där duktige detektiven, som ingen känner.”

“Som ingen känner – hur så?”

“Jo, du sade ju det.”

“Det sade jag visst inte – jag påstod att här i Sverige är det endast jag, som känner till att han är en av de duktigaste detektiver som finns.”

“Nå, nå, gamle vän, låt mig då höra om denne märklige man – att börja med så är väl inte namnet, åtminstone inte förnamnet Assar, svenskt?”

“Assar Wern är ett taget namn.”

“Aha.”

“Ja. Du känner väl Stjärnehedarna.”

“Jo visst.”

“Assar Wern var gift med Viola Stjärnehed.”

“Vad säger du.”

“Jo, så är det och han heter i sig själv Arthur von Sterner.”

“Jaså. Berätta,” bad Morell.

“För några år sedan – närmare bestämt 1910 begick gamle baron Adolf Stjärnehed självmord – så sades det allmänt. Von Sterner som då var förälskad i Viola lyckades att, förklädd som detektiv och under namnet Assar Wern, komma in på det gamla godset och löste på ett briljant sätt gåtan med gamlebaronens död – det var alls intet självmord – det var ett väl, i alla detaljer, överlagt mord, som förelåg – nåväl han klarade upp alltsammans. Von Sterner var löjtnant då och hade ett par år vistats i Persien – därifrån har han namnet Assar, förresten – och här hemma har han på lediga stunder sysslat med elektroteknik och andra tekniska grejor – nå – han löste gåtan, en mycket invecklad sådan och vann på kuppen den sköna Viola.”

“Men du sade, att han var gift med henne. Är det slut nu, eller vad menade du?”

“Vänta skall du få höra. Von Sterner hade nu fått tanden blodad som detektiv – han gifte sig med Viola Stjärnehed och bägge var eniga om, att han för framtiden helt och hållet skulle ägna sig åt detektivyrket han tog avsked ur armén och reste utomlands – ingen visste vart – hans hustru följde honom troget och om du frågar storstädernas polischefer torde du få reda på att en viss svensk, Anderson, som han kallade sig för att alldeles försvinna i mängden, gjort dem ofantliga tjänster – alltid utan ersättning och utan att nämnas.”

“Såå, verkligen.”

“Som jag säger. Nåväl; genom en olyckshändelse förlorade Assar Wern sin ädla gemål – det är nu omkring ett år sedan – och efter den tiden går han helt och hållet upp i sitt detektivyrke – han har satt det som ett mål i livet; han är detektiv av böjelse och inte för att tjäna pengar, av vilka han har rikligt ändå. Och nu, efter hustruns död är invecklade gåtor hans passion – han glömmer sorgen i deras spänning, som rycker honom helt och hållet med sig.”

“Gott – och du säger att han kan åta sig denna sak?”

“Ja visst – han har endast varit hemma några få dagar och längtar efter att få gripa sig verket an.”

“Präktigt – ber du honom komma hit, eller skall jag söka upp honom?”

“Jag ringer upp honom – vad? Så kommer han ju direkt in i situationen – men – inte ett ord till honom om att du känner hans förflutna och heller intet om detta till tredje man – han är Assar Wern och endast Assar Wern och om kort tid skall vi nog få se, att det namnet har en lika god klang som både von Sterner eller Stjärnehed ty att Assar Wern kommer att sätta fart i vårt nu så förslappade detektivväsen, det tar jag för alldeles givet – chi vivrà vedrà! Nu ringer jag emellertid,” – och doktorn reste sig och gick ut till telefonen i vestibulen.

Direktör Morell riktigt gladde sig till att få göra den helt visst synnerligen intressante detektivens bekantskap, då doktorn ånyo trädde in och med en något generad min meddelade, att man hos Assar Wern svarat att detektiven just i går afton lämnat Stockholm och att man inte hade en aning om vart han begivit sig eller när han väntades hem.

“Det var en tråkig historia,” sade direktören. “Jag hade verkligen hoppats, att få träffa denne Assar Wern – vad skall jag nu göra?”

“Tja – du får anlita en annan detektiv,” svarade doktor Merén. “Och det måste du nog göra ju förr desto hellre, eljest blir utsikterna att återfå stenen mycket små. Emellertid råder jag dig till en sak – skriv ett brev till Assar Werns adress och be honom, att han, så fort han kommer hem, uppsöker dig och så en annan sak – om du nu får en annan detektiv att åta sig saken – se då till, för all del, att denne inte rent av förstör alla spår, så att inte allt är utplånat tills Assar Wern kommer åter.”

“Du tror då, att denne andre intet resultat uppnår?” undrade direktören.

“Ja, jag är mycket rädd för det,” svarade doktor Merén, smög sig mycket försiktigt än en gång in till Lilly, som fortfarande låg medvetslös, och avlägsnade sig.

Morell ringde upp detektiva polisen och anmodade chefen att ögonblickligen sända honom en mycket duglig detektiv.

“Svedin är disponibel,” svarade detektivchefen, “och han skall med det första infinna sig.”

VIII

Ett spår

Detektiven Svedin anlände efter endast en halv timmes förlopp.

Det var en storväxt, robust, medelålders man med ett utseende, som synnerligen väl passade en detektiv i det att ingen i honom skulle ha kunnat ana detektiven. Däremot skulle han, om han varit slaktare, inte haft lika lätt att dölja detta faktum för världens ögon.

“Jag är Anton Svedin,” sade detektiven och räckte direktören sin hand att trycka.

“Aj,” skrek direktör Morell endast, ty näven klämde hans hand som ett skruvstäd.

Svedin skrattade lätt.

Så spände han ögonen rätt i direktören och sade:

“Nå – vem har begått brottet?”

Morell hajade till.

Detta var en besynnerlig företeelse bland detektiver! Trodde han att Morell var skyldig själv, eller vad betydde detta? Och hur kunde han helt burdus fråga efter brottet – han visste ju inte ens att ett brott var begånget.

“Men,” sade direktören.

“Nå, vem har gjort det?” upprepade Svedin. “Men snälla herr Svedin, om jag visste det, så hade jag väl inte sänt bud efter er.”

Detektiven såg upp.

Svaret slog tydligen an på honom:

“Ser man på, det fanns således också andra än detektiver, som var klyftiga – direktörer till exempel.”

Synnerligen blidkad fortsatte han:

“Där ser ni; med en enda fråga har jag redan nu två saker på det klara: pro primo – en förbrytelse har begåtts här; pro secundo ni har inte reda på vem som har begått den. Och nu vidare i galoscherna. Det här skall gå som en dans, herr direktör, lita på mig.”

Morell såg litet spotskt på Svedin.

“I så fall är det väl bäst att ni bara frågar då,” sade han. “Så går det så mycket fortare.”

“Just så. Nu kommer nästa fråga: gäller det mord, självmord, inbrott, försnillning, slagsmål eller våldtäkt?”

“Intetdera.”

“Där ser ni. Med en enda fråga fick jag reda på allt detta.”

“Ja, jag ser.”

“Så nästa fråga: vad består då brottet i?”

“Det är en stöld.”

“Aha. Nästa fråga: är det husgeråd, pengar, kläder, bordsilver, guldsaker, levande kreatur eller sängkläder det gäller.”

“Intet av detta.”

“Se där! Så vet man det. Och så frågan: vad är det som stulits.”

“En diamant.”

“Aha. Infattad i ring, örhänge, brosch eller i ett diadem.”

“I intetdera.”

“Såå. Och vad var då stenen infattad i.”

“I intet.”

“Aha – således en oinfattad diamant?”

“Just det.”

Och på detta sätt fortfor frågor och svar en lång tid framåt.

Svedin fick reda på att diamanten var blå, han fick se det tomma etuiet och liknande. Men då han inte frågade direkt efter om husets dotter var sjuk förblev han i ljuvlig okunnighet om detta faktum.

Så fick han förteckning över alla de gäster som besökt balen, deras namn och adress.

Efter ett par timmars tid var direktör Morell alldeles uttröttad på detektivens evinnerliga frågor och föregivande sig ha affärer att tillvarata skuddade han stoftet av sina fötter och anbefallde Svedin att resonera med hovmästaren i stället.

Vid hemkomsten frågade han hovmästaren efter detektiven.

Denne hade försvunnit med löfte att snart låta höra av sig.

Och det fick Morell också snart nog, men på ett annat sätt än han tänkt sig det.

Svedin hade hyrt en bil, klasserat alla adresserna efter gatorna och på kortare tid än någon anat det besökt samtliga gäster till vilka alla han ställt den synnerligen originella frågan:

“Har ni stulit den blåa diamanten från direktör Axel Morell?”

Ty detektiv Anton Svedin ansåg sig äga en stor psykologisk iakttagelseförmåga och var övertygad om, att den skyldige på detta sätt skulle röja sig vid det oväntade i frågan. Men ingen gick i fällan. Alla visade sig för detektivens hökblick fromma som duvor.

Emellertid ringde Morells telefon utan uppehåll och direktören svor i sitt inre mången ed över detektiv Svedins huvud. Ty varenda en av hans gäster från föregående dag frågade halvt förnärmad vad det skulle betyda, att han sände en detektiv på dem med en så sårande fråga. Och det hjälpte inte, att direktören urskuldade sig med, att det var ett misstag och dylikt – saken var förarglig nog, som den var.

Och att få fatt i Svedin var inte att tänka på – han susade i väg på sin förödande bana, säker om att detta sätt var det enda riktiga.

Men på kvällen – i tiotiden – ankom ett telegram från detektiven till direktör Morell.

Det lydde:

Har funnit ett spår.
SVEDIN.

Direktören tröstade sig något, men han hade så mycket annat att oroa sig över – Lillys sjukdom, som inte ville hävas – hon låg ännu medvetslös och så infann sig åter en lång, sömnlös natt.

Under denna reflekterade Morell flera gånger över det underliga i detektivens framgångssätt och fäste sig särskilt vid tanken, att det kanske vore bäst, att han fick reda på Lillys sjukdom och den därmed förknippade skräcken – men han själv trodde inte, att detta hade något direkt med själva diamantstölden att göra – trots att han fann det ganska frappant, att denna skrämsel inträffat just morgonen efter stölden. Men då nu Svedin funnit ett spår utan att han kände till Lillys befinnande, så var det kanske lika så gott, att han förblev i okunnighet om det – vem kunde förresten svara för, att inte den burdusa detektiven rusade in i Lillys rum, väckte henne och började att utfråga henne – och det minsta buller kunde betyda döden för dottern – nej, Svedin skulle inte få veta ett ord om Lillys rädsla – och därmed punkt.

Назад: V. Rivalerna
Дальше: IX. Kandidaten