V

Rivalerna

Sov direktör Morell dåligt denna natt, som inletts med förlusten av den blåa diamanten och avslutats med meddelandet tidigt på morgonen om dotterns svimningsanfall, så var detta inte mindre fallet med notarien Richter.

Även om endast tjugufem år gammal var Arthur Richter i mångt och mycket betydligt mera utvecklad än man vid första ögonkastet kunde vara frestad att förmoda. De trofasta ögonen tydde för många på det oerfarna gossesinnet, men det bestämda draget kring munnen jävade detta och lät ana, att det låg mycket av mannens fasthet i karaktären.

När han kom hem i sin våning, belägen vid Sibyllegatan och bestående av arbetsrum och sängkammare, tände han med eftertänksam min ljuset och hängde mycket långsamt och varligt av sig sin överrock.

Därpå gick han fram till den skinnbeklädda soffan, tog en cigarett ur etuiet och tände den samt slog sig ned, under det han lät skyar av tobaksrök sväva omkring sig.

Ett par djupa veck lade sig i pannan och han utbrast:

“Tredubble dåre och narr!”

Han började filosofera över aftonens tilldragelser.

Och han hade inte ord starka nog att till fullo stämpla sig själv som den lättsinnige unge man han varit, som så alldeles tappat huvudet för ett par blåa flickögons skull.

Jo, detta kunde bli en förskräcklig historia, och han tänkte sig levande in i hur allt kom att gestalta sig, och medan han tänkte svällde ådrorna på hans panna och kallsvetten trängde fram som klara pärlor.

Att man upptäckte – och det snart nog – att glasbiten i etuiet var en dålig efterapning av diamanten, det tog Richter för givet.

Och att den tämligen hetsige direktör Axel Morell, känd i hela Stockholm för sin häftighet och handlingssnabbhet, ögonblickligen skulle anlita en detektiv, det ansåg han vara alldeles självfallet.

Nå, nu berodde det på, hur pass duktig detektiv Morell lyckades att finna, men oavsett detta så var det ganska riskabelt för Arthur Richter, ty till och med det allra dåligaste detektivämne borde, menade han, upptäcka att det var han, Richter, som begått själva handlingen.

Fördömt alltsammans!

Om han i morgon skulle be Lilly att hon lämnade sin far diamanten, det blev nog endast obehag annars, lämna den redan nu, innan ännu någon misstänkte det minsta, eller att hon rent av bytte tillbaks den falska glasbiten med den äkta diamanten, ja, det skulle han göra.

Hennes motiv var så stort och ädelt – hon ville offra en ren lyxartikel för försvaret – göra om diamantens värde i reda pengar och anonymt skänka denna stora summa till Stockholms försvar – men Herre Gud – allt fick ske med måtta och inte med en sådan förtvivlat stor risk som detta.

Nå – hur det än gick, så fick han nu ta följderna av det gjorda steget – kanske allt förlöpte långt fredligare än han nu inbillade sig.

Torsten Nilson, även han i samma lyckliga ålder som Richter, var filosofie kandidat och tillbad den vackra Lilly med glödande passion. Att han av denna orsak dödligt hatade Richter ligger i sakens natur och ingen skulle hellre än han se, att han kunde slå honom ur brädet hos den unga flickan.

När han vandrade hemåt i kvällen från balen hos Morells, sysselsatte han sig med att smida mörka planer mot notarien. Men de tog ingen fast form – han bara önskade, att han på ett eller annat sätt skulle kunna grundligt skada Richter i Lillys ögon.

Med dessa tankar uppnådde han Tegnérlunden; han stack nyckeln i porten till ett av husen och trädde in; han gick raskt upp med hissen och öppnade dörren till sin bostad.

Inkommen gick han oroligt av och an på golvet – handskarna kastade han i en stol – rocken och hatten på soffan och hela tiden mumlade han:

“Den där sabla Richter, den där sabla Richter!”

Till slut kunde han inte hålla sig längre utan gick fram till telefonen och bad om Richters nummer.

Notarien svarade strax.

“Det är Nilson – Torsten Nilson,” sade kandidaten. “Jo, hör du, jag återkommer till det vi talade om i kväll.”

“Ja, återkom du – men helst inom knytnävshåll och inte i telefon är du hygglig,” svarade Arthur Richter.

Därmed gav han Torsten Nilson en ytterst kraftig avringning i örat och avbröt samtalet.

Kandidaten rasade.

“Vänta du, min gosse,” sade han för sig själv, “min tur kommer väl förr eller senare – och då!”

Därpå tände han en cigarrett, lagade sig en ordentlig nattgrogg och lät sina tankar kretsa mellan två mänskliga individer – den ena av dessa var kvinnlig och bar namnet Lilly Morell, den andra var en man och hette Arthur Richter.

Torsten Nilson hörde till de människor, som inte tål att se framgång hos andra. Hans kärlek till Lilly Morell hade flammat upp en gång på ett kälkparti. Han hade tilltalats av den unga flickans friska väsen och okonstlade sätt samt bett att få styra henne på sin kälke. Hon avböjde emellertid då Richter var hennes kavaljer och kandidaten kände sig strax stött och ansåg sig ha blivit åsidosatt. Han gav hela tiden akt på Lilly och blev mer och mer uppbragt över att hon betraktade Richter med strålande blickar.

Det var detta, som gav stöten till att hans kärlek slog ut i full låga, till en förtärande eld.

I det var nog inte kandidat Nilson mycket olika många andra – ty oftare än man tänker, är det just avundsjukan över andras lycka som tänder den första gnistan till en brand, som inte står till att släcka innan den förstört det bestående och i stället skapat en skenlycka, som faller för första pust från livets allvar.

Han var med få ord en dussinmänniska – och en dålig dussinmänniska.

VI

Doktor Meréns Råd

I den eleganta villan vid Östermalmsgatan, som beboddes av direktör Morell, blev det morgonen efter balen stor uppståndelse.

När Lilly svimmade ringde Mary resolut på den elektriska knappen till tjänarnas rum – ursinnigt och länge.

Så försökte hon att själv lyfta sin unga fröken från golvet och upp i sängen, men detta kraftprov var henne för stort.

Hon kastade över henne täcket, som hon slet ur sängen och baddade hennes ansikte med kallt vatten.

Nu trädde ett par av betjänterna in.

“Hjälp mig,” sade Mary, “fröken Lilly har svimmat.”

De bestörta tjänarna visste inte hur de skulle bära sig åt.

”Nå!” sade Mary. ”Herre min, vad karlar är tafatta – du Jöns spring ned och tala om det här för direktörn, och du Adolf telefonerar efter doktor Merén – ögonblickligen och bägge två styr ni om, att jungfrurna strax kommer upp, så att vi får fröken i säng – så – så – rör på fötterna nu!”

Efter ett par minuter var hela huset i rörelse.

Jungfrurna kom instörtande – Adolf skrek i telefonen och direktör Morell for med en kanonkulas fart ur sängen och iförde sig det nödvändigaste av toaletten.

Uppe i Lillys sängkammare hjälpte de tillskyndande tjänstflickorna Mary att få sin unga fröken i säng och detta lyckades, men trots all vattenbegjutning återvände inte Lillys medvetande – de bäddade ned henne i sängen och fortsatte behandlingen.

Jungfrurna drog sig tillbaka och i samma ögonblick trädde Morell in, halvklädd och med den yttersta oro präglad i sitt ansikte. Direktören hade inte sovit på hela natten tack vare diamantstölden – först för en timme sedan hade det lyckats honom att få en orolig slummer.

Han störtade fram till bädden.

“Vad har hänt, Mary?”

Mary berättade sanningsenligt vad hon sett, men av det kunde intet slutas.

“Doktorn!”

“Adolf har telefonerat efter doktor Merén.”

“Adolf!”

Betjänten infann sig.

“Var Merén hemma?”

“Ja, herr direktör.”

“Skulle han komma?”

“På ögonblicket, herr direktör.”

“Gott – tack.” Så såg han ånyo på Lilly.

Hon hade förlorat varje spår av de rosor, som annars smyckade hennes kinder och dessa skilde sig nu knappast i färg från örngottet, på vilket det vackra huvudet vilade. Ögonen var slutna och det kunde knappast märkas, att flickan hämtade andan.

Morell kände sig ytterligt orolig – så förskräckt över dottern, att han totalt glömde den blåa diamanten och de saker, som stod i samband med den.

Han vred sina händer och ropade än en gång:

“Adolf!”

Betjänten trädde in igen. “Sade du, att det var bråttom.”

“Ja, herr direktör!”

“Att han skulle köra för livet.”

“Ja, herr direktör!”

“Att han inte kommer då!”

“Han är säkert här vilket ögonblick som helst. Från Strandvägen och hit till Östermalmsgatan är det endast ett par minuters bilfärd,” svarade Jöns och i detsamma hördes en signal utanför och en bil stannade framför villan.

Direktören såg ut genom fönstret.

Jo, det var Merén, deras husläkare, och Morell skyndade att möta honom en trappa ned i vestibulen.

“Kära du, vad är det?” frågade doktor Merén.

“Ja, om jag visste det – Lilly ligger medvetslös och vi får inte liv i henne.”

“Vad säger du?”

“Jo, så är det – skynda dig upp.”

Doktorn pälsade av sig i stor hast och skyndade uppför trappan.

“Ligger hon i sina rum?”

“Ja.”

Direktör Morell följde med en blick, som varit värdig en rovfågel, så skarp var den, doktor Meréns undersökning.

Ju längre denna skred fram, desto allvarligare blev läkarens drag och Morell visste inte till sig av oro.

Äntligen var Merén färdig och direktören sade tämligen högt:

“Nå? Du ser så allvarsam ut. Är det farligt?”

I stället för att svara lade doktor Merén pekfingret över läpparna, en rörelse som gjorde fadern halvt från sina sinnen av ängslan, ty han förstod, att något mycket farligt inträffat med dottern.

Merén närmade sig på tå och pekade på dörren.

Direktören lydde vinken och de bägge herrarna trädde ut i korridoren. Doktorn vände sig om i dörren och lade än en gång pekfingret på munnen, därmed tyst uppmanande Mary att vara ytterst stilla och försiktig.

“Vad är det?” viskade Morell.

“Det är mycket allvarligt,” svarade doktor Merén. “Lilly har blivit till ytterlighet skrämd av något. Hon har fått en nervattack, som kan sluta rent av med förståndets förlust om hon nu störs på minsta sätt.”

Direktören var förtvivlad.

“Vad är att göra?” frågade han.

“Lugn – totalt lugn.”

“Kan hon vistas här hemma?”

Doktorn tänkte sig om.

“I alla fall inte i sitt rum – det ligger, för nära gatan. Har du inte ett annat – inåt trädgården till, som kan göras i ordning?”

“Jo, till exempel lilla salongen här.”

Merén såg in i rummet.

“Utmärkt,” sade han. “Låt strax iordningställa rummet, så väntar jag här tills hon kan flyttas.”

Det gavs order om inflyttande av säng och tillbehör i lilla salongen och doktorn telefonerade efter en övad sjuksköterska. Så uppsökte han än en gång den medvetslösa och då han återkom ned i Morells arbetsrum återupptog han frågan om vad som kunde ha vållat Lillys skrämsel.

Och plötsligt gick det upp ett ljus för direktören – den blåa diamanten.

Med få ord satte han doktorn in i situationen.

Lilly hade naturligtvis blivit alldeles över sig given i går kväll när hon fått veta, att diamanten bytts ut mot en falsk glasbit.

Men doktor Merén ruskade blott på huvudet:

“Nej,” sade han, “detta är inte det, som skrämt henne. En sådan sak har kunnat hålla henne vaken i natt, mycket väl, och gjort henne sorgsen och nedstämd – men inte har den kunnat skrämma henne halvt från hennes sinnen – nej.”

Och då i detsamma en sjuksyster från det alldeles bredvid Morells villa belägna Sophiahemmets sjukhus anlände, lät doktorn henne byta plats med Mary och sade till den senare att följa dem ned till arbetsrummet.

Här fick Mary noga beskriva hur svimningen gått till.

Först hade Lilly till sin stora bestörtning anmärkt, att dörren var olåst trots att hon säkert visste, att hon i går kväll hade reglat den.

“Och vidare?” undrade doktor Merén.

“Direktören vet kanske,” sade Mary och såg på husbonden, “att fröken Lilly nu sista julen fick ett par vackra armstakar av direktörn.”

“Ja, vad så?” undrade Morell.

“De står på hennes toalettbyrå.”

“Ja, det tror jag att jag har sett.”

“Fröken Lilly stirrade på den ena av dem. Hon såg riktigt hemsk ut. Jag följde hennes blick och såg då, att det ena ljuset låg bredvid staken på den broderade duken.”

“Men av det kunde hon väl inte bli skrämd?” undrade doktorn.

“Nej. Men så reste fröken sig, fortfarande stirrande på ljusstaken och gick bort till den. Hon tittade skarpt rätt ned i hållaren och gav till ett hemskt, förfärat skri och svimmade samt föll till golvet.”

“Hon såg något i ljusstaken, menar du?” undrade direktören.

“Ja, så föreföll det.”

“Tack,” sade Morell, “du kan gå, Mary.” Sedan tillade han, då dörren fallit igen efter kammarjungfrun:

“Merén, vad menar du om detta?”

“Vänta här,” svarade doktorn och gick mot dörren.

“Vart går du?”

“Jag går upp till Lilly. Samtidigt vill jag se, vad denna mystiska ljusstake har för hemska saker att förtälja.”

“Halt – jag går med.”

“Nej, vänta här, du Morell.”

“Gott, som du vill,” svarade direktören fogligt och doktorn gick ensam upp. Efter några minuter kom han tillbaka.

“Nå?” undrade Morell.

“Det är en gåta,” svarade doktorn. “Ljuset har lyfts ur staken och nere i hållaren, vilken tyckes ha varit till hälften fylld av nedrunnen stearin, har man grävt med Lillys brodérsax. Stearin ligger runt om på byrån. Något annat är inte att se.”

“Såå? Och vad menar du? Det är något mystiskt med saken. I går kväll stjäls en diamant – i dag på morgonen skräms min dotter halvt ihjäl. Vad skall inträffa innan kvällen?”

“Ja – något hemlighetsfullt är det med den häftiga skrämseln, jag medger det,” svarade doktorn. “Vet du vad jag har gjort?”

“Nej.”

“Jag har sagt till sjuksystern samt Mary, att intet får röras i Lillys rum – intet städas eller flyttas.”

“Än Lilly själv…”

“Ja, hon förstås – men annars intet.”

“Och varför inte?”

“Jo, det skall du få höra. Jag kommer nu att ge dig ett råd.”

“Ett råd, gamle vän?”

“Ja.”

“Som läkare?”

“Som vän av huset.”

“Nå, vad gäller det rådet, Merén.”

“Du skall vända dig till en första klassens detektiv.”

”Tack – men det har jag tänkt redan själv.”

”Nej, det har du inte tänkt, Morell.”

“Jo, på min ära, jag bestämde mig för det i går kväll.”

“Och jag påstår, att du inte gjorde det.”

“Men vad menar du, Merén?”

“Att du har förbisett attributet.”

“Vilket attribut?”

“Jo, jag nekar visst inte till, att du har tänkt på att anlita en detektiv – visst inte – men du skall söka dig en första klass sådan – och det känner du ingen.”

“Såå – det vet man väl på polisstationen.”

“Tror du? Ånej, här ligger vi efter betydligt. Ett flertal ouppklarade förbrytelser står kvar. Nej.”

“Du talar i gåtor! Man skulle nästan tro, att du själv kände till en sådan där underbar detektiv.”

Då svarade doktor Merén, i det han antog en synnerligen hemlighetsfull min:

“Jag gör det.”

“Jaså, verkligen.”

“Ja – och det besynnerliga är, att endast jag känner till honom här hemma i Sverige.”

“Men då kan han väl inte vara allmänt känd?”

“Nej inte här i landet – men han är en första klassens detektiv och till honom skall du gå, Morell.”

“Finns han i Stockholm?”

“Ja, han bor på Narvavägen – är av gammal, svensk släkt – adel förresten – han har nu i flera år uppehållit sig i utlandet och kom först för några dagar sedan hem till Sverige – han uppsökte mig då – vi är gamla vänner – han har studerat de nyaste metoderna på ort och ställe i London, Paris, Berlin och hemför nya idéer.”

“Du förefaller riktigt förtjust – och hans namn, denne nyuppdykande stockholmsdetektiv?” frågade direktören.

“Assar Wern,” svarade doktorn.